Dödsdrama i splitscreen i ”Vortex”. Foto: Njutafilms

Filmrecension: Vortex i regi av Gaspar Noé

Uppdaterad
Publicerad

Efter en hjärnblödning är ”enfant terrible”-regissören Gaspar Noé tillbaka med en ovanligt nedtonad film om ett åldrande par i dödens väntrum. ”Vortex” hugger rakt i hjärtmuskeln, är formmässigt nyskapande men lite segdragen, tycker Kristoffer Viita.

Gaspar Noé är känd som fransk films ständige provokatör. Han exponerar människans fulaste och vackraste sidor, helst i samband med sex, droger och våld. Noés 40-minuters debut ”Carne” (1991) innehöll både en autentisk slakt av en häst och en riktig mänsklig födelse.

Noé blev ökänd för en över tio minuters lång våldtäktsscen i ”irréversible” (2002). En rape-revenge-thriller berättad baklänges som i motsats till det chockerande våldet också innehöll flera sensuella kärleksscener mellan filmens huvudpersoner. ”Enter the void” (2009) följde livet efter döden för en västerländsk knarklangare som mördas i Tokyo, berättad som en utomkroppslig resa där han vakar över sin syster som ett spöke.  ”Love” — ett triangeldrama med icke-simulerade sexscener filmades i 3D.

Varje film experimenterar med formen lika mycket som innehållet. Noé älskar hårda humörsvängningar. Som i det LSD-spetsade danspartyt i ”Climax” (2018) — först som euforisk fest och sen som den värsta snedtrippen i världshistorien.
”Vortex” är ett stillsamt psykologiskt drama och en ny riktning för Noé, men han fortsätter leka med kontraster. Bokstavligt talat, då filmen mestadels är berättad i ”split-screen”.

Det äldre paret Lui och Elle har båda börjat bli skruttiga. Lui, spelad av kultregissören Dario Argento, hostar oroväckande, men Elle (franska proffset Françoise Lebrun) har börjat bli rejält dement. Hon irrar bortsig på stan och publiken följer med, samtidigt som halva fönstret visar hur Lui knattrar på sin skrivmaskin, på en bok om kopplingen mellan film och drömmar (som skänker en metadimension till storyn).

Sonen Stéphane (Alex Lutz) dyker upp och måste plötsligt agera förälder till sina egna föräldrar.

Den delade duken/skärmen-greppet förhöjer maktlösheten i vissa scener och fångar upplevelsen av att dela sitt liv med en annan person. Livet är både sitt eget och ett gemensamt projekt. Det delade berättarfönstret fångar också ensamheten med extra kraft när en av huvudpersonerna dör och halva duken blir helt svart.

Det är oftast finstämt och generöst regisserat då rollfigurerna tillåts vara tredimensionella i sin frustration, omtanke och villrådighet. Även om det finns något av en segdragen kvalitet mot slutet.

Gaspar Noé må ha blivit nykter och mer reflekterande efter sin hjärnblödning 2020, men ”Vortex” är en uppenbarelse som visar att han långt ifrån tappat förmågan till experimentellt filmskapande.

Betyg: 4
Regi & manus: Gaspar Noé
I rollerna: Françoise Lebrun, Dario Argento, Alex Lutz m fl
Biopremiär 7 oktober

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet
Mer Film
Mer Kultur
Mer Nyheter