I begynnelsen var Ljudet. Waves är ett välspelat och fint skrivet stycke drama men utan det där ljudarbetet hade den inte gjort samma avtryck. Detaljerat, förhöjt, stämningsskapande och knäckande. Bokstavligen så när huvudpersonen Tylers axel trasas sönder.
Men det är en upplevelse där filmskapandets alla delar bidrar med full teknisk briljans.
Soundtracket! Signerat Trent Reznor och Atticus Ross, filmmusikens svartögda Bill & Bull som bland annat förstärkte The girl with the dragon tatoo med en grym cover på Led Zeppelins Immigration song (faktiskt bättre än originalet). Som alltid skapar deras toner en hårt pumpande känsla av hot och obehag, framåtrörelse och hastighet.
Och här hänger bildmakarna hänger på, med en rastlös kamera och följsamma klipp. Skapar suggestiva känslor i ovanligt djupa färger.
Självklart varvat med längre scener där informationen kommer ur folks munnar, det är ju ett drama, ingen rockvideo (även om det vid några tillfällen känns så).
Tyler Williams går sista året på high school, har ett stadigt förhållande med Alexis (som han kallar The godess), är ett ess i brottningsklubben och ja.. det går bra nu. Tills det inte gör det längre.
”Jag kan inte besegras, jag är en ny maskin”, ropar den barske tränaren vid uppvärmningen inför turneringen och grabbarna skanderar tillbaka samma ord. Som en muskulös aggressiv kör. Just den där rätt obehagliga machoismen, djupmarinerad i testosteron, återkommer som mentalt ledmotiv. Inte minst i relationen mellan Tyler och hans dominanta pappa Ronald (Sterling K. Brown i Black Panther).
Tylers bedjande blick på pappan, efter den där sista matchen, när denne vänder bort blicken, säger egentligen allt. Sonen har kämpat med skola och brottning, gjort det bra, och det nästan uteslutande för att få uppskattning av den krävande fadern. När så denne vänder sig bort, i besvikelse över Tylers förlust rasar allt.
Det må vara psykologi enligt grundkurs 1a men det är ett bärande och smärtande ögonblick, som kanske inte helt ensamt orsakar det som komma skall, men absolut sätter det i rörelse.
Även bildsnittet är med och berättar historien, krymper i takt med Tylers mer och mer tajta tillvaro, från helduk till gamla 4:3-formatet, och vidgar sig senare successivt när vi får ta del av den yngre systerns berättelse. Jo, Emily som hittills bara synts till i marginalen kliver plötsligt in i huvudrollen, samtidigt som bildspråk och ljud tonar ner och följer hennes kynne (i en story som tyvärr inte har riktigt samma stringens).
Det är med andra ord 135 välfyllda minuter som passerar, två filmer i en, sammanlänkad i familjen, den senare delen starkt påverkad av den första. Filmtitelns ”vågor” syftar inte bara på de många scenerna när huvudpersonerna badar och tycks upphäva gravitationen, utan även på vågor i betydelsen konsekvenser. Allt sitter ihop, ingen människa är en ö och våra handlingar påverkar de som står oss nära.
Amerikanska dramer om den på ytan välmående medelklassens problem brukar nästan uteslutande handla om vita människor men Trey Edward Shults (It comes at night) har satt sin historia i en afroamerikansk familj – vilket ger den en extra dimension. Nej, Waves handlar inte specifikt om rasism men dess verkningar finns där ändå, som en given och oroande premiss.
Valet kan nog också ses som en direkt effekt av den pågående mångfaldsdiskussionen som pågår även i USAs kreativa miljöer. Utan det samtida sammanhanget hade nog familjen Williams varit vit.
Många har undrat varför Waves inte har fått några Oscarsnomineringar, och lagt fram diverse teorier, de flesta med bäring på #oscarssowhite, och visst kan det ha med saken att göra men det är å andra sidan sannerligen inte första gången som en mycket bra film inte uppmärksammas av Oscarjuryn. Det filmprojekt som inte har en massa extra miljoner dollar att lägga på marknadsföring inför den största filmprisgalan, blir nästan alltid utan nomineringar.
Men Waves kunde gott ha fått en för ljudet. Och fotot. Och musiken. Och…