I förtexterna får vi veta att Wind River är ”inspirerad av verkliga händelser”. Vilken film är inte det nuförtiden?, frågar man sig lite lojt samtidigt som man Sir Vääsigt-gnuggar sig tillrätta i biostolen.
Sekunden senare sitter jag käpprak på fåtöljkanten. En ung kvinna jagas genom snöigt, isigt men ändå nattmörkt landskap. Skaren river hennes bara fötter när hon stormar över en frusen flod. Vi ser ingen förföljare men inser av hennes framfart att vederbörande måste vara letal.
Vi befinner oss i Arapaho-reservatet där en viltvårdare, vars jobb går ut på att spåra och döda rovdjur som river boskap, hjälper den lokala polisen (och en ung FBI-agent i Elizabeth Olsens gestalt) tillrest att ta reda på vad som hände den unga kvinnan som har hittas död ute i vildmarken.
Naturen och landskapet spelar stor roll, finns ständigt närvarande i den hyllade manusförfattaren Taylor Sheridans verk, så även i Wind River som utgör det tredje benet i den USA-trilogi som inleddes med knarksyndikat-thrillern Sicario och bankrånardramat Hell or High Water.
Premisserna för det här who-dunnit-dramat är klassiska, men utförandet och miljöerna vittnar om ambitioner att berätta något mer. Om ett USA i periferin. Om ”vanliga” människor i marginalen. I det här fallet mer specifikt om den eländiga situationen för den amerikanska ursprungsbefolkningen, speciellt dess kvinnor, som tydligen har en extra utsatt situation.
Men ännu mer handlar Sheridans filmer om moralfrågor, kanske mest om det är okej att ta lagen i egna händer, om omständigheterna eller det sunda förnuftet kräver det. Dirty Harry och Gunvald Larsson har ju som bekant redan svarat på den frågan, och Sheridan (som här även regisserar) har ungefär samma åsikt som dessa herrar. Men delar inte riktigt deras Alfahanne-attityd.
Det här är i stället en suggestiv och samtidigt melankolisk historia som likt ett mörkt moln drar in över biosalongen. I stället för den actionladdade historia som till en början verkar vara på g, får vi ett stillsamt socialt (men våldskryddat) drama som inte glömmer bort brottsoffret eller dess närstående.
Ångesten hos den döda kvinnans föräldrar är hjärtslitande, den molokna uppsynen hos styckets polis – som själv en gång blivit berövad sin dotter – är en rejäl feelbad-komponent. Den senare rollfiguren är Oscar-artat framspelad av alltid mjukhårda Jeremy Renner.
I eftertankens kranka blekhet ter sig Wind River som ett drama med en något kluven karaktär. För samtidigt som det finns en humanistisk tanke om våldets alla offer, om dess meningslöshet, vill filmmakarna väcka en närmast gammaltestamentlig lust efter våldsam hämnd. De vidriga förövarna må vara offer för sin situation, likväl vill man skära kulorna av dem.
Eftertexterna knyter an till inledningens Inspired by true events. Vi får fakta som säger att det inte finns någon statistik över hur många kvinnor ur ursprungsbefolkningen som har försvunnit, att mörkertalet är stort.
Den här patosdoftande informationen antyder att Wind River skulle ha ett feministiskt ärende men nja, just den biten är inte helt övertygande. Snarare är detta ännu en film om hårda tystlåtna män som kräver hämnd för att deras kvinnor skändats. Om man så vill: en berättelse om hederskultur. Den här formen av hollywoodska hederskultur är dock så inympad i oss att vi tar den för given.
Nå, Wind River må vara en konventionell skapelse klädd i indy-kostym – men den är likväl otäckt spännande.