Att se Wonder Woman 1984 är att kastas tillbaka till en tid då folk köpte aktier, bar midjeväskor och breakdansade i köpcentret. Tidsresan är oerhört välgjord, till och med fotot ser ut att ha en fyrtio år gammal kamera och ingjuter en stark längtan att se om gamla VHS. Man minns plötsligt tiden då en storfilm kunde vara löjlig och obegriplig, specialeffekterna hellre än bra och skurkar skratta maniskt medan de kastade huvudet bakåt och slog ut med händerna.
Sådana filmer görs inte längre.
Wonder Woman 1984 har en tydlig skurk och en tydlig hjälte. De slåss om en magisk stenfigur som uppfyller önskningar. Ja, den stora behållningen i Wonder Woman 1984 är alltså inte handlingen. Istället är det känslan och estetiken. Det gör att filmen passar bra in i nostalgivågen som under de senaste åren gett tittaren ett fiktivt 1980-tal som är en produkt av 1980-talets filmspråk. Som Netflixserierna Stranger Things och GLOW, och filmer som IT och Ready Player One.
För det finns ingen anledning till att Wonder Woman 1984 måste utspela sig just 1984, istället är det ett val som också gör det möjligt att flirta och skoja med en äldre publik och samtidigt komma med lagom ljummen samhällskritik som går ut på att profithunger urholkar själen. ”Reaganomics” nämns såklart inte men avreglering kan sägas vara en av skurkarna här.
Men enbart nostalgi räcker ju inte för att göra en film spännande. Det är väl Grease och tv-serien Gänget och jag bra exempel på. Under 1970- och 1980-talet började man blicka tillbaka till 1950-talet. Helt logiskt att vi nu blickar tillbaka till 1980-talet.
Det gör inte filmen mer intressant, i synnerhet inte om den är närmare två och en halv timme lång. Wonder Woman 1984 saknar värmen och energin från föregångaren.
När den kom 2017 var den en frisk fläkt i en superhjältevärld som började kännas trång. Diana från Themyscira (Gal Gadot) drivs av en genuin medkänsla och en avsky mot orättvisor. Hon vet att hennes öde är att sätta andra före sig själv, och att det innebär enorma, personliga uppoffringar. Att få en publik att se och känna detta gav en ny dimension till de numera standardiserade superhjältestriderna.
Diana är vuxen nu, har lämnat barndomens ö och jobbar som vanligt folk (nåja). Med stenen i hennes händer har hon bara en önskan: att återse sin kärlek Steve Trevor (Chris Pine) och nog för att 1980-talet gav biobesökarna fantastiskt orimliga förklaringar till förflyttning i tid och rum (fluxgeneratorn i Tillbaka till framtiden, datakraft i Drömtjejen…) men när Steve uppenbarar sig i en annan mans kropp påminns man om det ändå finns skäl till att filmer av den här sorten inte görs längre.
Premiär på HBO nordic 26 mars.