På svenskt flyktingförvar hamnar asylsökande som fått avslag från att stanna, men som misstänks kunna hålla sig undan i väntan på avvisning, eller motsätta sig att lämna landet. De frihetsberövas helt enkelt, på obestämd tid – utan att ha begått något brott.
Till förvaren får journalister eller andra sällan tillträde på grund av den sekretess som råder. Dokumentärfilmen ”Förvaret” är ett unikt undantag. Här skildras livet på ett av Migrationsverkets förvar utanför Flen, dit Uppsalafilmarna Shaon Chakraborty och Anna Persson kommer för att följa vad som händer med dem som sitter inlåsta där – men också för att se hur de tjänstemän som arbetar här påverkas.
Vi möter 47-åriga Aina, vars identitet ifrågasätts av polisen. På några månader smulas de minimala förväntningar hon har om ett anständigt liv för sig själv och familjen sönder och samman. De handarbeten hon haft som enda tidsfördriv ersätts av håglöst vankande på förvarets lilla innegård.
En annan förvarstagen, Sami, är en driven 20-åring som vägrar förlora hoppet och har kraft nog att ifrågasätta de rådande fyrkantiga förhållandena. I en av de starkaste scenerna sätter Sami dessutom fingret på det existentiella dilemma som genomsyrar filmen: Varför gäller den frihet som den ene har, inte den andre?
På förvaret existerar bara ett obestämt nu, de intagna vet aldrig vad morgondagen kan innebära. Den ovetskapen skapar en vardag kantad av håglöshet, oro och ångest.
Två av de anställda, Sophie och Solveig, försöker så gott det går att upprätthålla en anständig tillvaro för de intagna. Men deras små ansträngningar – som består i sådant som ett vackert arrangerat grönsaksfat till kvällsfikat, eller en sång på någons födelsedag – renderar återkommande kritik från deras överordnade. Sophies och Solveigs agerande är inte tillräckligt professionellt, får de veta.
Chakraborty och Persson måste ha lagt ned avsevärd tid på att vinna de medverkandes förtroenden. Deras skildring av både de intagna och personalen som jobbar på förvaret känns både öppen och nära, utan att den tappar den välbehövliga distans som krävs för att ge en så trovärdig bild som möjligt. Budskapet, om hur idén om en tjänstemannamässig hantering av människors svåra livsöden blir en djupt problematisk mission i realiteten, framgår med tydlig kraft.
Hur förblir man en medmänniska när man måste ställa medmänskligheten på undantag?
”Förvaret” inte bara väcker frågor, utan problematiserar också bilden av den så kallade humana flyktingpolitik som svenska politiker under många år talat sig varma för. Det är högst befogat. För någon värdig lösning går knappast att skönja här, bara ett verklighetens limbo i institutionsform.