Patriarkatet i sikte. Foto: Nonstop Entertainment

”Foxfire”

Uppdaterad
Publicerad

Tidiga Pussy Riot-revolutionärer i franske Laurent Cantets adaption av Joyce Carol Oates-roman.

Laurent Cantet är en av Frankrikes främsta filmberättare, han slog igenom stort (i liten cineastisk grupp) med arbetslöshets-angsten (mer eggande än det låter…) ”Överflödiga människor” och vann Guldpalmen i Cannes med klassrumskaoset ”Mellan väggarna”.

Författaren Joyce Carol Oates… ja, hon behöver ingen närmare presentation.

Filmrecensioner

Så när den förstnämnda gör film utefter den sistnämndas verk borde resultatet bli toppen.

Det blir det. Nästan.

Den här adaptionen av en roman från 1993 om ett gäng unga kvinnor, i 1950-talets USA, som går samman och slår tillbaka mot patriarkatet, har egentligen bara ett fel: den är för lång.

Eller rättare sagt, berättelsen håller inte riktigt för de närmare två och en halv timmar som den är utsträckt över.

Det handlar om onda män och kvinnor som slår tillbaka. Man förstår ledaren Legs och de andra, vi står självklart i deras ringhörna, de är Pussy Riots föregångare. Men det är inledningsvis lite för enkelt, konflikten oerhört tydlig, männen lite väl grisiga.

Laurent Cantet brukar vara mer komplex än så, Joyce Carol Oates likaså.

Men man behöver inte vara orolig. ”Foxfire” må börja som en kampfilm men den utvecklar sig till ett smart socialpsykologiskt drama om gruppdynamik, om hur en frisk kollektiv kamp kan övergå i osund fundamentalism.

”Foxfire” påminner tematiskt om ”Bortom bergen”, Cristian Mungius svarta exkursion i manipulation och sekterism, som tävlade i Cannes förra året men som tyvärr aldrig kom till svensk biograf.

I den befinner vi oss i ett avlägset litet kloster på landsbygden där en karismatisk ledare sakta men säkert manövrerar sektmedlemmar in i ett mentalt, brutalt mörker.

I ”Foxfire” dras inte skruvarna åt lika hårt, vi stirrar inte ned i samma existentiella bråddjup men det talas i grunden ändå likartat om skapandet av egna moralregler, om hur man i ett isolerat tillstånd successivt flyttar gränsen för vad som är tillåtet.

Enklare uttryckt: kampen mot maktmissbruk leder till maktmissbruk.

”Foxfire” har hamnat på duk en gång förut, 1996, då med en ung Angelina Jolie i huvudrollen men filmatiseringen ansågs förminska Oates ärende; det var mer cool musik och snygga bilder än rejält drama.Författaren var enligt uppgift inte nöjd.

In kliver Laurent Cantet och ställer saker till rätta. Han har den inkännande realismen i blodet; har gjort film om diverse teman, från manliga bedragare till kvinnliga sexturister men alltid med en slags självklar och opretentiös humanism.

Han tar sina rollfigurer på allvar, tror på dem, gömmer dem inte bakom cinematografiskt lull-lull.

Kan tänka mig att Joyce Carol Oates är mer tillfreds med den här versionen.

Om hon nu inte tycker att den blev lite väl lång…

”Foxfire”

Betyg: 3

Regi: Laurent Cantet

I rollerna: Raven Adamson, Katie Coseny, Claire Mazerolle m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet