Hur stora delar av en berättelse kan man välja bort i en dokumentärfilm och ändå kalla den sann? Den frågan har några av landets musikkritiker ställt sig efter att ha sett den hyllade dokumentärfilmen ”Searching for Sugar Man”.

I filmen återberättas den osannolika historien om musikern Sixto Rodriguez, som var helt bortglömd i hemlandet USA men utan sin vetskap gjorde stor succé i Sydafrika. Vad filmen inte berättar, skriver bland annat musiktidningen Sonic, är att Rodriguez samtidigt hade en framgångsrik karriär i Australien.

Musikkritikern Andres Lokko är en av dem som reagerat. Han menar att ”Searching for Sugar Man” är en bra film, men tycker ändå att den väcker frågor. Det gäller inte minst när filmen nu nominerats till Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare.

– Regissören, och kanske Rodriguez själv, har valt att för dramaturgins skull mörka en väldigt stor del av hans karriär. Då kanske man ska nomineras till en Guldbagge eller en Oscar snarare än till Stora Journalistpriset, säger Andres Lokko till Kulturnyheterna.

”Antar att det är sanningen”

Men Stefan Mehr, verkställande ledamot i Stora journalistprisets jury, försvarar valet att nominera filmen.

– Juryn tycker att det är en journalistisk produkt. Det är en journalist som har gjort filmen, en kulturjournalist. Han har använt journalistiska grepp och journalistisk research, säger han.

Juryn har diskuterat huruvida ”Searching for Sugar Man” ska räknas som journalistik, berättar Stefan Mehr, men man landade i att så är fallet. Däremot har juryn inte testat sanningshalten i filmen.

– Om tittaren förförs av greppet visar det bara att det har en skicklig verkshöjd. Det betyder inte att all journalistisk inte behöver förhålla sig till sanningen. Men det han har valt antar jag är sanningen, säger Stefan Mehr.

Kulturnyheterna har sökt filmens regissör Malik Bendjelloul men inte kunnat nå honom.