Frances har många drömmar om vad hon ska bli när hon är stor, problemet är bara att hon redan är ”stor” men vägrar bli vuxen. Hon lider av lätt igenkännbar kvartslivskris.
Mer än så handlar väl egentligen inte indyparet Noah Baumbachs och Greta Gerwigs ”Frances Ha” om, men det räcker långt.
Riktigt långt.
Huvudpersonen är en lätt enerverande, egocentrisk och förvirrad individ, en sån där som man gillar att titta på men sannolikt skulle bli fullständigt galen av att umgås med; ja, som de flesta av Woody Allens rollfigurer, som Lena Dunhams karaktär i hennes egen, smarta tv-serie ”Girls”, som alla medverkande i Noah Baumbachs suveräna ”The Squid and the Whale”.
Smärta i bakdelen men likväl älskvärd.
Adam Driver (favoriten från ”Girls”), Mickey Sumner (som gör Patti Smith i kommande ”biopicen” om legendariska rockklubben CBGB) och multibegåvade Greta Gerwig i titelrollen trippar lätt och otvunget genom den sistnämndas manus. Eller... trippar och trippar, förresten, Gerwigs karaktär är av den otympliga arten, Frances verkar trots sina dansambitioner knappt ha koll på sina egna lemmar. Det är underhållande och imponerande skådespeleri, Gerwig får den inre oron att manifestera sig i ett kalvigt nästan koreograferat rörelsemönster.
Även Noah Baumbach trivs, frodas och regerar i den här miljön. I det karaktärsdrivna, lättsamt intellektuella men ändå kännbara relationsdramat. Den här gångenhar han satt ihop ett stycke dukliv som ligger lite högre i tonskalan än hans tidigare verk, men som ändå är marinerat av ett skönt vemod – till stor del genererad av de stiligt svartvita bilderna.
Man tänker ”Manhattan”, såklart.
Scenerierna, de vilsna karaktärerna och deras i-landsproblem och, återigen, fotot. Skaparduon är stora Woody Allen-fans, de berättar i en intervju att de var ute efter just det mjuka, kontrastsvagabildmakeriet som gav ”Manhattan” extra nostalgisk tyngd. De ligger onekligen nära, med egen uppdaterad touch.
Nå, Gerwig & Baumbach ristar verkligen inga djupa sår i din själ. Stundtals är ”Frances Ha” lite för medveten om sin egen coola hipsterpersona, det finns liksom ett 90-talistiskt citattecken runt hela dramat, men om man så att säga skriver under på det kontraktet har man 86 minuter av behaglig och lagom intellektuell New York-tillvaro framför sig – så som vi numera är vana att se den skildras av stadens kulturella härskarklass.