François Ozon är inte bara en av branschens mest produktive och begåvade filmberättare, han svingar sig också friktionslöst mellan genrerna. Skruvad samhällssatir i debuten ”Sitcom”, tunga dramer som ”Under sanden” följs upp av många kulörta lyktor i ”8 kvinnor” och smarta metadramer som ”Bakom stängda dörrar”. Oftast, alltid, med fokus på mänskliga relationer.
Så även i det här romantiska dramat med politiska, humanistiska!, undertoner.
Året är 1919, det första världskrigets har precis tagit slut. I alla fall på pappret, men inte i folks själar eller sorg.
Den unga Anna går igenom en pittoresk liten tysk by på väg till kyrkogården för att lägga blommor vid sin stupade fästmans grav. Just den här dagen finns där redan en bukett, och när Anna frågar kyrkvaktmästaren vem som lämnat dem där, berättar han att det var en ung fransman – och spottar sedan i gruset för att visa sin avsky inför den nyliga fienden.
Fransmannen, som visar sig heta Adrien Rivoire bjuds efter lite friktion in i hemmet av Anna som fortfarande bor hemma hos sin döda fästmans föräldrar; en invitation som inte gillas av resten av den krigshärjade befolkningen. (Adrien spelas för övrigt mycket sensibelt av Pierre Niney, stjärnskottet som ses i var och varannan frankofon film, och som ser så fransk ut att han skulle platsa som karikatyr i Asterix).
Härifrån utvecklas en intrikat och lågmält spännande historia som från en början verkar rätt enkel men som fintar oss mer än en gång. Som ofta när det gäller den franske filuren François Ozon är ”Frantz” nämligen förnämligt berättad.
Vi släpps alltså rakt ner i handlingen, får bakgrunden sakta men säkert klar för oss. Vilket ju inte direkt är ett ovanligt grepp men Ozons manus är så snillrikt konstruerat att en sanning snabbt ersätts av en annan. Precis när vi tror att våra förväntningar ska uppfyllas kilar manus iväg åt ett annat håll. Nå, det handlar inte om några stora galna vändningar, bara nyanser av det tänkta förloppet, men ändå ack så njutbart för en filmnörd som trodde sig ha full koll på intrigens framåtrörelse.
”Frantz” (som är baserad på Ernst Lubitsch 85 år gamla ”Den brustna melodien”) är dessutom en estetisk triumf; en i dubbel bemärkelse vacker film som mixar svartvitt och färg på ett nästan sensuellt sätt. Det har gjorts förut, som i gamla favoriten ”Rumble Fish”, men inte så konsekvent och framförallt så känsligt som här. Om man ska hårdra det: Trist vardag i en repressiv bygemenskap går i många nyanser av grått, medan musiken, minnena och kärleken sätter färg på filmens kinder.
Jag vet, det låter hur ostigt som helst men i François Ozons och fotografen Pascal Martis händer blir det alldeles, alldeles underbart…
Som juvel i kronan levererar regissören också ett stillsamt och finslipat argument mot nationalism och brölig patriotism.
Mötet med Adrien får Annas från början frankofobe svärfar att mjukna, han inser att det var han själv och alla andra farsgubbar som skickade ut sönerna på slagfältet för att döda andra unga män.
– Jag sa att han måste strida för sitt fädernesland, säger Frantz pappa bedrövat.
– Det sa man till mig också, svarar Adrien.
Egentligen en banal insikt om en absurd ordning men ändå uppenbarligen inte självklart så, eftersom det är en paroll som upprepas hela tiden, överallt.
Scenerna från en tysk och senare en fransk krog, där ett gäng uppretade och självrättfärdiga bybor stämmer upp i brutalt uteslutande nationalsånger visar så härligt effektiv på nationalismen huliganmentalitet.
I dessa tider fungerar humanistiska appeller som ”Frantz” som ren balsam för själen, och jo faktiskt, om de stora orden ursäktas: ”Frantz” är en film som, om än bara för några minuter, ger hopp om mänskligheten.
Fransoserna borde välja François Ozon som president på söndag.