Det finns ju tyvärr en naturlighet i att gamla människor dör, men när det gäller Gösta Ekman är det… ja, det känns som en kraftig störning i den Goda Kraften.

Han tillhör liksom den allmänna positiva referensramen. Han var en man med många talanger och lika många nyanser, en komiker marinerad i melankoli.

En kreativ begåvning som hela tiden hade kontakt med marken, jordbunden, som drev med det uppnästa, det uppblåsta. En folklig intellektuell skulle man väl kunna säga, och därför populär i alla läger.

Härlig kontakt med publiken

Bästa Ekman-minnet? För egen del var det en höjdpunkt när vi fick med honom i intervjuprogrammet Närbild för cirka sju år sedan. Det var en talk show där vi bjöd in alla de stora skådespelarnamnen – Mikael Nyqvist, Lena Endre, Harriet Andersson, Stellan Skarsgård, ja, hela bunten – och naturligtvis även Gösta Ekman.

Vi spelade in dessa halvtimmesintervjuer inför publik, vilket fick de flesta av våra gäster att leva upp extra mycket – de är ju trots allt estradörer – men mest gung drog ändå Gösta Ekman igång. Han hade en härlig kommunikation med publiken, satt mer vänd mot den än mot mig, och skapade skön feststämning.

Efteråt, när vi gick in back stage, vände han sig mot mig och bad om ursäkt för att han var en sån ”skratthora”.

Missa inte: Se Gösta Ekman i några oförglömliga roller

Var även ödmjuk

Han syftade alltså på att han blir så till sig trasorna när han får publiken att skratta, att han inte kan sluta leverera. Det var naturligtvis en onödig ursäkt, vi i teamet var ju glada som spelemän över hans insats.

Han var alltså inte bara löjligt begåvad, utan även ödmjuk. Det är en ovanlig kombo. Där växte Gösta Ekman ytterligare ett snäpp i mina ögon.

Gösta Ekman var mer än en skådespelare, snarare en slags renässansman som verkade inom många kulturella områden men okej, om några Ekman-nuggets ändå ska vaskas fram är det ju Papphammar och Beck.

”Från och med Herr Gunnar Papphammar” är den långa titeln: ett gäng korta kortfilmer från tidigt 80-tal där hans klantiga alter ego snubblade sig fram i tillvaron. Simpla och geniala på samma gång.

Läs mer: Gösta Ekman död – blev 77 år

”Papphammar” har ju också blivit ett begrepp, ett vänligt skällsord, som jag faktiskt använde senast igår när en kollega snubblade på ett kamerastativ.

Och så Martin Beck, såklart. Filmatiseringarna från 1990-talet av Sjövall/Wahlöös böcker, hade onekligen sina skönhetsfläckar men Gösta Ekman regerade, han lyckades verkligen göra den här existentiellt uppgivne originalfiguren rättvisa. Och lite till. Mycket tack vare att han fick chansen att använda den svärta som bara kunde anas i hans andra, oftast mer uppsluppna roller.

Ja, vad ska man säga…?

Det är sorligt. Riktigt sorligt.

Missa inte: Läsarnas minneshälsningar till Gösta Ekman