Det var lika förutsägbart att Mikael Persbrandt skulle få en nominering för bästa skådespeleri som det var otippat att Anna Odell fick det.
Persbrandt är en av våra största aktörer, i dubbel bemärkelse. Det borde nästan vara omöjligt för honom att gömma sin ikoniska persona i den slitna och vackert bräckliga alkoholistpappan i filmatiseringen av ”Mig äger ingen” – men på något sätt lyckas han. Han kan redan nu göra plats för baggen i vitrinskåpet.
Man skulle i sammanhanget kunna påstå att Guldbaggejuryn begick ett tjänstefel som inte gav Kjell-Åke Anderssons fina film fler chanser att vinna den gyllene, gigantiska insekten – om det inte vore för att det är en minst sagt eklektisk och icke resonerande jury som man inte kan avkräva något kollektivt ansvar: 45 branschaktiva ledamöter röstar ensamma på kammaren i slutna kuvert.
Galet och lätt överraskande är det hur som helst.
Anna Odells multibegåvade ”Återträffen” slog de flesta av oss med häpnad men det var verkligen inte tack vare hennes skådespel, snarare trots detsamma. Nå, det känns inte fruktbart eller ens lämpligt att regna på detta unika dramas parad, snarare känns de fyra nomineringarna lite snålt tilltagna eftersom vi ändå talar om det mest intressanta som svensk film har producerat sedan Ruben Östlunds ”De ofrivilliga”. Å andra sidan fick den de tre tyngsta utnämningarna, Bästa film, regi och manus. Gott så.
Att ”Monica Z” skulle kamma hem storpotten kom ju inte heller som en chock, testad och gillad av storpublik och kritiker som den är, men att den dansanta Håkan Hellström-tributen ”Känn ingen sorg” skulle nafsa Monica Zetterlund i hälarna var ändå lite överraskande. Och för all del helt korrekt, det skadar inte att hylla den lättviktiga komedin, så länge den är gjort med yrkesmässig tyngd. Fotonomineringen är välvald men här lär med all sannolikhet priset gå till långfilmsdebuterande Petrus Sjövik som skapade stor melankolisk konst av Sofia Norlins ”Ömheten”.
Lukas Moodyssons återkomst 2013 gav inget större utslag på branschens richterskala, snarare smög han sig in med ett sött men lite menlöst drama som fått de baggemöjligheter det förtjänar; alla tre av estetisk karaktär (smink, kostym scenografi).
Om man räknar bort ”Mig äger ingen”-fadäsen har alltså den splittrade juryn hamnat ganska nära sanningen. Och tittar man på de givna titlarna kan man ju få för sig att vi haft ett ganska starkt filmår, vilket dock är en sanning med modifikation.
Vi har snarare haft en bra andra halvlek. Det var nämligen då, från sommar till jul, som alla de nominerade verken hade premiär.
En tillfällighet? Knappast. Hösten har i princip alltid, i alla fall på senare dryga decenniet, varit svensk films bästa period, medan våren mer och mer framstår som filmvärldens svar på Dödsskuggans dal: Ni som här inträder, låten hoppet fara…