De många amatörerna är nog en effekt av att det autentiska uttrycket är hett just nu, och har varit det några år. En genväg till att nå den autentiska känslan är ju att använda sig av helt okända ansikten och/eller amatörer eftersom det stärker illusionen av verklighet.

Som exempelvis Jan Mattsson i den här filmen. Det är svårare för, låt oss säga Peter Haber, att spela gammal tjackpundare.

Ett tydligt bevis på hur ett känt ansikte på fel ställe kan störa bilden kommer när Lo Kauppi dyker upp här i ”Tjuvheder”. Det krossar omedelbart illusionen, och Kultursverige klämmer sig in i upplevelsen, men bara för kort stund, sedan dras jag in i skeendet igen.

Inför visningen berättade en av filmmakarna stolt att cirka 90 procent av ensemblen är amatörer. Som om det vore ett försäljningsargument i sig. Som om skådespelarskolning vore ett minus. Som om skådespeleri inte vore ett yrke, utan en medfödd förmåga, ungefär som bollkänsla.

Det blir ju lite lustigt om man applicerar det på resten av samhället: Tänk ett sjukhus som går ut och yvs över att 90 procent av läkarna saknar utbildning...

Och vi i media hänger på. Det är ju en bättre story att en amatör vinner guldbagge, än att Mikael Persbrandt gör det.