Som vi har konstaterat tidigare står filmvåren ständigt i skuggan bakom den oftast mer imposanta hösten. Det är mellan kräfta och julskinka som guldbaggematerialet börjar skina på repertoaren, det är i det tidsspannet som distributörer och andra filmpotentater lägger premiärerna för sina hetaste titlar.

Det är i alla fall inget fel på kvantiteten, hela 21 kommande filmer ställdes på display inför den mångtaliga publiken i stora salongen, Bio Victor, på Filmhuset i Stockholm. Och nåja, den här våren ser ändå inte så pjåkigt ut. I alla fall inte på pappret.

Debutant-regissörer i majoritet

Svenska Filminstitutet gillar att bolla med siffror, speciellt positiva sådana. VD Anna Serner meddelade glatt att 40 procent av regissörerna är kvinnor och 57 procent av samma yrkeskategori är debutanter.

Det senare som ett svar till all de som oroat sig över att det nya avtalet skulle hindra nykomlingar att ta sig fram, det förra en respons på de senare årens kritik av att det finns för få kvinnor i registolen.

Nu är det i och för sig inget som säger att ett oprövat kort, oavsett kön, skulle prestera mer intressant film. Den här sortens statistik säger ingenting om innehåll eller kreativt skapande, det handlar ju mer om arbetsmarknadspolitik.

Men det är en förändring värd att notera, och förändring är ju ofta av godo. De senaste åren är det som bekant just nykomlingarna som regerat: Gabriela Pichler, Mikael Marcimain och Anna Odell.

Lite lagom eggande är våren som sagt ändå i år. Som oftast rör det sig om en disparat samling alster som trots allt förenas i det som ju film i första hand handlar om: Identitet. Sökandet och skapandet av den man är, och vill vara.

Hästmannen kommer tillbaka

Detta oavsett om det handlar om Vargen i ”Bamse och tjuvstaden”, undersköterskan i Maria Bloms småstadskomedi ”Hallåhallå” eller ”Hästmannen – sista striden”, uppföljaren till Peter Gerdehags hyllade dokumentär från 2006 om en kufig åldring som hade myndigheterna efter sig, eftersom han inte ansågs kunna ta hand om sina hästar.

Till min halvstora förvåning verkar han fortfarande ha kvar dem, men inte länge till, om man får tro patosfilmaren Gerdehag som på pressträffen sades sig vilja förändra världen.

Mest lovande filmer i vår

Alltså 21 filmer och merparten ska bort. Så att säga. Här är några av de som ser mest lovande ut:

”Stockholm Stories”. Hette förut ”Gondolen” men nu har man alltså gett detta relationsdrama en mesigare men mer kommersiellt gångbar titel. Regissören Karin Fahlén långfilmsdebuterar med en filmatisering av Jonas Karlsson smarta novellsamling ”Det andra målet”. Bra förlaga, goda aktörer och vad jag hört en begåvad regissör. Det borde bli bra. Premiär 7 mars.

”Snabba Cash med genustänk”

”Tommy”. Tarik Saleh, dokumentärfilmare som med sina senaste två produktioner glidit över i fiktionen (senast med ”Metropia”), har gjort socialrealistisk thriller om hårda män och dito kvinnor i Stockholms undre värld. ”Snabba Cash” med genustänk, om jag tolkade regissören rätt.

I huvud- men inte titelroll skådespelerskan Moa Gammel, som dyker upp i hela tre av vårens filmer. Premiär 14 mars.

”The Quiet Roar”. Henrik Hellström och Fredrik Wenzel, som 2009 gjorde kritiker- men inte publiksuccé med filosofiska ”Man tänker sitt” återkommer här med något som verkar vara en poetisk science-fiction. En äldre kvinna (Evabritt Strandberg) får via en manick chansen att återvända 40 år i tiden för att möta sig själv. Låter spännande.

”The Quiet Roar” har premiär 11 april, precis när vårvärmen har kommit, vilket inte ger goda ekonomiska utsikter. Biografnäringen skyr solen likt vampyrer, men anser kanske detta så smalt att det inte spelar någon roll när den går upp. Målgruppen är den ändå ljusskygga cineasten, och hen kommer nog till bion ändå.

Dokumentär om skilsmässotrauma

”Att skiljas”. En bubblare till dokumentär signerad debuterande Karin Ekberg. Trailern lovar i alla fall gott; humor och smärta kring det trauma som allt fler går igenom: Skilsmässa.

Ekberg har följt sina egna föräldrar när de på gamla dagar bestämmer sig för att separera och bidrar på så sätt till den i Sverige populära subgenren som man kan kalla egomentären. Alltså den där filmaren vänder kameran mot den egna tillvaron och närmiljön. Ibland blir det plågsamt internt och talar bara till vårt eviga skvallerbehov, eller så blir det plågsamt allmängiltigt. Jag hoppas på det senare.

Vi får se hur långt detta räcker mot en stinn höst. För när filmåret 2014 ska summeras, är nog trots allt den som kommer att dominera topplistorna.

Mycket talar nämligen för att Roy & Ruben (Andersson och Östlund) kommer att kliva in i andra halvlek (premiärdatum ej satt) och visa var filmskåpet ska stå, med sina respektive nya verk ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” och ”Turist”.

Dessutom flankeras de av Mikael Marcimains omtalade filmatisering av den moderna klassikern ”Gentlemen”.