Om man nu kan bortse från att det naturligtvis är tragiskt att tiden går, att en stor filmkonstnär har dött, väcker namnet Milos Forman två tankebilder i mitt sinne.  

Först och främst, och aldrig att förglömma, var han den besjälade och sedermera legendariske filmskaparen som efter Pragvåren 1968 flydde kommunismen i Tjeckoslovakien och hamnade i fruktbar kreativ mylla i 70-talets USA. 

Milos Forman hade redan i hemlandet, i titlar som En blondins kärleksaffärer och Det brinner min sköna, etablerat sin fyndiga och slagfärdigt satiriska komedi-art som blev hans signum.  

Väl framme i USA växlade han snart in sin konstnärliga valuta i den veritabla monstersuccéen Gökboet, där Jack Nicholson förevigade sig som den rabulistiske frihetshjälten McMurphy, som hamnar på psyket och gör uppror mot institutionens omänskliga system.  

Minnena därifrån är många; den storvuxne indianen som klev ut genom fönstret och försvann, Danny De Vito som den nipprige medfången Martini, ja – inte minst huvudpersonens sjömansmössa som snart satt på var mans huvud, jorden runt (och som sedan några år tillbaka även hittas på Sveriges alla skäggiga hipsters). 

Jäklars vad jag gillade den filmen!  

Vilket på intet sätt gjorde mig unik… 

Men vid sidan av McMurphy imponerande förstås Louise Fletcher i rollen som den diktatoriska Syster Ratched, som blev sinnebilden för omänskligt maktmissbruk.  

Och där satte sig också den premiss som gav Forman hans framgångar och kan summeras i några få ord: En man mot byket! 

Det krävs ingen större psykologisk slutledningsförmåga att spåra den tillbaka till filmmakarens dåtid. Som barn till föräldrar som dog i nazisternas koncentrationsläger och efter att själv ha fått utstå Sovjetunionens förtryck hade han motståndet mot makten i blodet.  

Ska man hårdra det handlade alla hans verk om en dissident vs makten-konflikt: Gökboet, Hair, Amadeus, The People vs. Larry Flynt, Man on the Moon. Alltid en fritänkare i fajt mot en stelbent och repressiv omgivning.  

Han gjorde i princip bara filmer som – och nu kanske mer orotdoxa Forman-fans fnyser till – handlade om honom själv. 

Vilket leder fram till min andra tankebild: En regissör som gick ner sig i sina egna spår, och som mot den senare delen av sin karriär blev lite för tydlig i sitt uppsåt.  

Men va, fasiken! Sånt kan man inte komma dragandes med en dag som denna. Han var en av de stora så klart.  

Dissident in i märgen. Auktoriteternas nemesis. Såna behöver vi fler av, inte färre.  

Om det finns en Gud, lär han få det hett om öronen nu när McMurphy klivit in himlen.