Ordet ”luguber” är hårt förknippat med denna Klas Östergrens numera klassiska generationsroman. Det är så han beskrev bröderna Morgans paradlägenhet på Hornsgatan i Stockholm, dit författarens alter ego kommer en dag i slutet på 1970-talet.
Och det är också så den ser ut i Mikael Marcimains filmatisering. Luguber. Inrökt, mörk, impregnerad av dåtid och dekadens, vindlande korridorer och dolda skrymslen – möjligen en visualisering av bröderna Morgans mentala landskap.
Klas dras in en malström av händelser som cirkulerar kring de udda syskonen: Den äldre Henry som är en rastlös lebeman och den introverte poeten Leo; dessutom Henrys älskade Maud – som i sin tur är älskarinna till den skumme och mäktige affärsmannen Wilhelm Sterner.
Tillbakablickar på Henrys liv tar Klas, och oss, på äventyrliga trippar ut i Europa, med mystiska agenter och kufiska konspirationer.
Ja, det är en jäkla resa. En frustande skröna om kärlek, passion, politik, gamla skatter och skapande. Liv och död.
Mikael Marcimain har på relativt kort tid gått från okänd till att etablera sig som en av våra främsta filmberättare. ”Upp till kamp”, ”Call Girl” och den mästerliga ”Lasermannen” – det är en CV som de flesta filmare skulle dö för. Med god hjälp av begåvade medarbetare och inspirerad ensemble bestående av den svenska gräddan, har han gett oss pregnanta bilder från tiden då folkhemmet började knaka i fogarna.
Samma sak här. Och förväntningarna var naturligtvis skyhöga, även om en och annan rapport från Torontos filmfestival, där ”Gentlemen” hade sin världspremiär, tonade ner dem en aning.
Rent visuellt är ”Gentlemen” en fullträff. Allt som rör sig på duken, från roliga dåtidsreferenser till utmärkt närvaro hos alla skådespelare, är av god kvalitet. Men när eftertexterna kommer är den dominerade känslan ändå inte tillfredsställelse, utan frustration.
Mer korrekt: Utmattning.
Verket lider helt enkelt av klassisk adaptions-stress. Filmmakarna försöker klämma in för mycket information på för lite tid. De levererar den ena betydelsebärande scenen efter den andra, i en störtflod av skeenden som visserligen engagerar men ger få tillfällen till andhämtning eller eftertanke.
Egentligen är det lätt bisarrt att filmare fortfarande försöker summera komplexa litterära verk på duk.
Det vittnar om en svårartad konstnärlig masochism.
Nå. Många eggande historier fläktar alltså förbi, vilket de i och för sig gör i romanen också, men när du har boken i handen hinner du läsa mellan raderna, i din egen takt, här hänger vi i kopplet som en knähund efter en jäktad husse.
Ska man vara lite elak kan man ju se detta som en två timmar och 22 minuter lång trailer. Snygg, suggestiv och extremt händelserik, men utan djupare dynamik.
Och på sätt och vis är det ju just det. En trailer, alltså. Man får inte 90 miljoner för att göra en film, inte i Sverige i alla fall. Om ett år kommer sålunda TV-serien som bygger på samma material (och mycket mer) och det är nog först när vi ser den som vi kan avgöra vad Marcimain och de andra egentligen har presterat.
Se Fredrik Sahlins recenson av filmen genom att klicka på bilden längst upp i artikeln.