Även om vi oftare associerar begreppet politisk film med pannskrynklande dramer lämpar sig ändå komedin och skräcken väl som budskapsbärare. Där kan den sociala medicinen glida in i åskådaren med hjälp av en skrattsalva eller sköljas ner med en hink blod.
Komikern Jordan Peeles debut som långfilmsregissör, den hyllade ”Get out”, är en mix av dem båda, vilket också har visats sig vara ett framgångsrecept. Inspelningskostnaderna lär ha landat på motsvarande cirka 43 miljoner kronor medan intäkterna redan ligger på drygt 1,5 miljarder. Därtill kommer översvallande recensioner och global ryktbarhet. Hypen är total.
I fokus för den här galna historian finns den framgångsrike fotografen Chris (Daniel Kaluuya) som för första gången ska följa med hem till flickvännen Roses (Allison Williams = Marnie i ”Girls) föräldrar som bor i ett godsliknande hus i Alabama.
Chris undrar om Rose har berättat att han är svart, men hon viftar bort hans farhågor, med att hennes mamma och pappa inte kunde vara mer färgblinda: ”Om det bara gick skulle pappa rösta på Obama en tredje gång”.
Väl framme på godset anar Chris ändå att allt inte är som det ska och när han möter de glasartade blickarna från de svarta som är anställda på gården börjar han bli riktigt orolig.
Föräldrarna spelas av indiemarkörerna Catherine Keener och Bradley Whitford (”Transparent”), som rent metamässigt är perfekt rollsatta – deras indieaura förstärker känslan av att vi här har att göra med ett kulturellt pk-par med sunda värderingar. Alltså en liten intertextuell detalj som förhöjer i marginalen, – som dessutom leder oss fel.
De två första akterna är över huvudtaget stinna av fyndiga detaljer. Här finns många roliga referenser och varsel om vad som komma skall. Peeles manus rör sig fritt i anden mellan Berlin-OS 1936 och samtid, och spelar smart på de plumpa fördomar som kommer ur förment välvilliga vita munnar.
Jordan Peele ger oss alltså en skruvad bild av hur det kan kännas att vara svart i ett vitt USA. I synnerhet får vi en hejdlös drift med den välvilligt, socialt medvetna vita övre medelklassen, som är alldeles för hög på sin egen politiskt korrekta förträfflighet för att se verkligheten som den är. I Peeles version döljer den fina ytan något värre – en nedärvd och självklar förvissning om den egna rasens överhöghet.
Filmen är ju gjord innan presidentskiftet men känns ännu mer vältajmad nu, när Trump – enligt regissören – har släppt ut rasistmonstret ur buren.
Tanken är nog att vi i alla fall inledningsvis ska fundera på om Chris är överkänslig inför de möjligen rasistiska replikerna eller om det verkligen ligger en djupare ondska där under, men ”Get out” är inte tillräckligt subtil för att inbjuda till några komplexa funderingar. Om man kan sin filmhistoria någorlunda väl vet man att en sådan här överdriven vänlighet hos en samlad sektliknande församling döljer ett illvilligt dödskallegrin.
Likheterna med ”The Stepford Wives” (där det är kvinnor, inte afroamerikaner, som på liknande vis ligger risigt till) är uppenbara men jag får framförallt vibbar från en annan Ira Levin-filmatisering, nämligen Roman Polanskis ”Rosemarys baby”. Jordan Peele lyckas bygga upp en liknande känsla av akut utanförskap men där Polanski låter spänningen pyra hela vägen in i det onda slutet, tar Peele splattervägen till en mer genremässigt förutsägbar final.
Jag hade nog väntat mig en större finess, hela vägen. Men det är snarare hypens fel, än filmens. Ryktena har talat om en sylvass satir men det här mer av en blodstänkande samhällskommentar, vilket ju verkligen inte är illa i sig.
Kort sagt subtil som en slaktmask, men riktigt underhållande.