Den italienska festivaltrottern ”Girighetens pris” har vunnit priser över hela världen och i hemlandet har den rott hem i princip alla bucklor som finns att tillgå. Men så är det också en film som de flesta har lätt att relatera till. Inte bara för att den har ett igenkännbart tema om klassklyftor och girighet utan också för att den ger en vag deja vu-känsla av att man sett något liknande förut.
Den här adaptionen av amerikanske Stephen Amidons roman ”Human Capital” börjar med en olycka där en cyklist blir nermejad av en bil, och ungefär som i Paul Haggis ”Crash” får vi sedan reda vad som lett fram till krocken.
Det fortsätter som en Woody Allen-komedi. Dock utan oneliners.
Den påfrestande fånleende fixartypen Dino försöker sko sig på det faktum att dotterns pojkvän tillhör en mäktig och svinrik familj. Med större självförtroende än intelligens pantsätter han huset för att vara med och leka med de stora, besuttna grabbarna.
Och det vet vi ju, via nämnde Allen, bröderna Coen och ja, stora delar av filmhistorien, att sociala resenärer är dömda att frontalkrocka mot klassbarriärerna.
Snart går alltså komedin över i drama, och slutar i något som nästan kvalar in under epitet thriller.
Förskjutningen i stämning förstärks av att berättandet är av ”Rashomon”-art. Precis som i Kurosawas stilbildande drama(turgi) – eller för den delen färska tv-serien ”The Affair” – får vi här skeendet skildrat ur olika rollfigurers synvinkel. Varje kapitel ger lite mer information tills vi i det sista får hela bilden klar för oss. Lite för klar, dock, inget lämnas åt oss att fundera på. Och som alltid när en filmare lägger alla bitar på plats, stannar filmupplevelsen kvar i salongen när publiken tågar ut.
Men ”Girighetens pris” är ändå underhållande medan den rullar där framme på duken. Den snygga och tajta produktionen stöttas av en stabil ensemble där ett av de narrativa naven spelas av den alltid sevärda Valeria Bruni Tedeschi. Varför ser vi så sällan henne på svensk biograf nuförtiden? Jo, just det ja… där regerar ju de amerikanska superhjältarna.
Nå, Valeria Bruni Tedeschi gör Carla, en gång skådespelerska, nu rikemansfru med välgörenhetsprojektet att rädda en gammal teater från att bli lägenheter. Vilket även det går åt fanders när mannens finanser börjar vackla.
Ja, sentensen är tydlig. Vi lever i en värld där allt har ett pris men inget har ett värde. Filmmakarna konstaterar förvisso att klassklyftorna är stora men tar det inte längre än så. Ser det nog snarare som en bra premiss för en god historia än något att reflektera vidare över.
Vilket ju även det ger något av en deja vu.