Julianne Moore är så sval och distanserad att man nästan missar hur extremt humoristisk hon är. Foto: Lucky Dogs

Filmrecension: Komplex Julianne Moore i Gloria Bell

Publicerad

En hemlig och drömsk film som ändå lyckas stå stadigt på jorden. Kulturnyheternas filmkritiker Sofia Olsson har sett Sebastián Lelios amerikanska remake av sin egen film.

Det är ingen nödvändighet att känna till att Gloria Bell är en amerikansk version av den chilenske filmen Gloria. Men det är en smula intressant, särskilt eftersom regissören Lelio helt enkelt gjort en remake av sin egen film från 2013. Tydligen var det Julianne Moore som övertalade Lelio att göra en amerikansk variant med henne själv i titelrollen, ändå ligger det en lika självupptagen som ängslig känsla över projektet att göra en amerikansk variant av sin egen hyllade film. Men även om Gloria Bell de facto är en kopia, så känns den inte som det.

Från Santiagos nattklubbar har scenen flyttats till Los Angeles dito. Gloria Bell är en frisinnad och nöjt frånskild medelålders kvinna som går på skrattkurs, yoga, jobbar, dansar, dricker martinis och ringer sina vuxna barn. Så träffar hon Arnold på en klubb; en känslig nyskild man som blivit behandlad som en dörrmatta hela livet och de inleder en relation som på alla sätt framstår som härlig och hälsosam.

Ingenting talar egentligen emot att Gloria och Arnold skulle kunna segla fram på rosa moln tillsammans tills döden skiljer dem åt, förutom, tja... de liv som de redan haft. Barn och exmakar hamnar i vägen genom att blott finnas där och göra sig påminda. Sen är det förstås ett problem att Arnold tenderar försvinna så fort han känner sig obekväm. Han bara drar, och dyker sen upp ångerfull och bedyrar sin kärlek.

Det är roligt med Julianne Moore. Hon är så sval och distanserad i hela sin uppenbarelse att man nästan missar hur extremt humoristisk hon är och vilka brösttoner hon kan använda. Hon spelar sin Grace som en stabil kvinna som egentligen inte har något emot att vara singel eller se sina barn växa upp, men tillåter känslorna läcka ut när hon sitter ensam i bilen och skrålar med i radiodängor. Eller när hon på ett moget och samlat sätt vinkar adjö till sin vuxna dotter som ska flytta till Sverige, för att sedan bryta ihop och hulkgråta. Hon tillåts vara allt det som människor ofta är: starka och svaga, generösa och småsinta.

Med rätta kritiseras avsaknaden av komplexa kvinnoroller i filmvärlden, men när jag ser John Turturros olyckliga Arnold känner jag att detsamma nog kan sägas om roller för män. Arnold är en superintressant figur: gammal militär och vapenförespråkare, samtidigt som han med inlevelse läser poesi och låter sig domineras av sina döttrar som faktiskt verkar helt uppfriskande vidriga.

Ytterligare en komplicerad mansfigur finns i Glorias son (en olycklig och bitter Michael Cera) vars flickvän stuckit och lämnat honom med deras bebis. Och Glorias exman, hederknyffel men med en uppdämd ilska som vi aldrig får veta mer om.

Gloria Bell är underberättad på ett elegant vis. Det lockas med ledtrådar till alla människoöden, men inga riktiga svar. Det är som att hela filmen bemästrar en slags bisarr baktakt, där det händelselösa får bre ut sig tills det fylls med mening samtidigt som det dramatiska krymps ned. Fotot, av Natasha Braier, är lätt och flyktigt i kontrast till musiken som är en enda lång och ytterst konkret nostalgikavalkad. Det är en hemlig och drömsk film som ändå lyckas stå stadigt på jorden.

Gloria Bell

Visa

Betyg: 4
Regi: Sebastián Lelio
Manus: Alice Johnson Boher, Sebastián Lelio
I rollerna: Julianne Moore, John Turturro, Michael Cera, Caren Pistorious m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet