Mycket talar för att Ben Affleck har gjort en deal med djävulen. Denne hollywoodske Faust-figur var uträknad på nio, som skådespelare. Karismatisk som en trästock, ständigt felcastad som förste älskare i fåniga (action)komedier.
Efter en mörk period nere i sin karriärs källarutrymme kom han plötsligt upp igen, nu som besjälad regissör: ”Gone Baby Gone”, ”The Town” och ”Argo” är alla tajta och sevärda dramer som levererar hård och habil spänning i mittfåran.
Afflecks förvandling var förbluffande, även på duken där han nu får förtroende att axla lite tyngre roller.
I filmatiseringen av författaren Gillian Flynns bästsäljande förlaga gör han den ena hälften av ett författarpar, Nick och Amy (Rosamund Pike), som när de möts för första gången inser att de hittat sin själsfrände. De är snabbkäftade och vitsiga på gränsen till det maniska, vilket först är lätt irriterande men senare visar sig vara fullt kongenialt med duons inte helt okomplicerade personligheter.
Kanske är deras möte inte heller helt sanningsenligt återgivet. I det ögonblicket är det nämligen Amys dagbok som har ordet och eftersom filmens ”sanning” kränger hit och dit kan man bara vara riktigt säker på att man aldrig kan vara riktigt säker på vad som händer. Förutom då att Amy försvinner och att de flesta tror att Nick har något med saken att göra.
Gillian Flynn, som även skrivit filmens manus, använder sig precis som i romanen alltså av greppet den svekfulla berättaren, vilket placerar publiken på gungfly – och får undertecknad att spinna som Drottning Elizabeth efter Nej-segern i den skotska folkomröstningen. Som kritiker med spontant fokus på intrig snarare än bild, blir jag ju såklart yster av en thriller som anstränger sig för att lura publiken och leka med dess förväntningar.
Och som dessutom får våra sympatier att växla fram och tillbaka i en stadig pendelrörelse.
Flynn och regissören David Fincher ger oss också en indirekt kritik av det amerikanska juridiska systemet, som är i händerna på illistiga jurister och en perverst populistisk tabloidmedia. Lagboken är numera mest en retrochick accessoar som advokater bär under armen för syns skull, men slaget om rättvisan utspelas på bästa sändningstid.
Som ofta när det gäller intrikata pusselthrillers lever slutklämmen tyvärr inte riktigt upp till vad uppbyggnaden lovat, och passagen där Amy får lägga ut texten är redovisande som ett Scooby Doo-slut. Men man ska inte vara knusslig (eller jo, men inte just nu): Det här är ändå en gedigen och spännande amerikansk noir, alstrad i en skönt intrigant hjärna och regisserad av en mästare i genren.
Nå. Nu när Ben Affleck har jobbat upp en massa cred som leading man med klädsam skuggsida, knackar inte helt oväntat Batman-rollen på dörren. ”Batman vs. Superman” har premiär 2016.
Alltså: På med trikåerna och tillbaks till la-la-land.
Snart dags för ett nytt avtal med Mr D?