Det började med en konflikt mellan den franske regissören Olivier Dahan och den amerikanska distributören Harvey Weinstein, fortsatte med grav kritik från Grace Kellys barn som kallade dramat ”en fars” och triptyken fullbordades med en unison, global sågning efter det att filmen invigt Cannesfestivalen.
Om devisen är sann, att all reklam är god reklam, borde ”Grace of Monaco” med andra ord ha det väl förspänt.
Jo, publiken lär nog komma. Lockelsen att se rakt in i en kändis sovrum ska inte underskattas. Filmer som klampar omkring på skvallertidningarnas domäner är dessutom i det närmaste critic proof – det vill säga, kritikern kan stoppa upp sina åsikter där solen aldrig skiner.
Anslaget ger oss en summariska bild av historien om skådespelerskan Grace Kelly som träffar fursten av Monaco, gifter sig och blir prinsessa.
Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar?
Nej. Det är inte så glamouröst som man kan tro att få prinsen och halva furstendömet, får vi veta. Furst Rainer (Tim Roth) är i och för sig en relativt progressiv man som inte håller så hårt på konvenansen, men när landet hamnar i akut konflikt med Frankrike (under president De Gaulle) kräver han att Grace helt ska släppa sina tankar på vidare skådespeleri och vara lite mer representativ.
Dahans film säger sig på ytan vilja göra upp med sagomyten som kringgärdar människan Grace Kelly, och lyckas väl delvis, men bara för att sedan klämma in henne i den lika endimensionella biopic-mallen.
Det är heller inte lätt att bli vådligt engagerad i hennes personliga huvudkonflikt: Ska jag vara prinsessa eller Hollywood-stjärna? Inte ”Sofies val”, direkt…
Det erbjuds onekligen en del gräddighet. Fotot är ambitiöst och leker med samtidens utsnitt och effekter, och Nicole Kidman är ju, trots sina stela plastikoperationer fortfarande en uttrycksfull skådespelerska, men när klichéerna har makten i en berättelse om en människa blir det ju sällan speciellt givande.
Nå. Det är till 95 procent av löptiden ändå ett fullt uthärdbart skeende.
Sedan kommer då dödsstöten.
Slutet, där Grace Kelly håller tal till De Gaulle, fursten och gänget är nästan aggressivt sentimentalt. Den förnumstiga huvudpersonen utbrister i en hyllning till kärleken som får alla tidigare fiender att falla i varandras armar. Hua.
Plötsligt ser man fram emot den där kommande bilkraschen som vi vet gjorde sagan all.