Hasse o Tage vintern -70 Foto: SVT/TT

Här är kritikernas Hasse o Tage-favoriter

Uppdaterad
Publicerad

I helgen går Jane Magnussons dokumentär Hasse o Tage – en kärlekshistoria upp på bio. De båda var portalfigurer i den svenska kultur- och nöjeshistorien och i princip alla älskade deras revyer, filmer och sketcher. Kulturnyheterna bad fyra kritiker att dela med sig av sina Hasse o Tage-favoriter.

Först ut är filmkritikern Fredrik Sahlin, som minns den traumatiserande humorn i Ägget är löst:

– Det finns ju så galet många minnen att välja på, men Ägget är löst är nog den film som satt det största mentala spåret, säger han.

– Jag såg den på min ungdomsgård för eoner sedan. Sekvensen där Gösta Ekmans rollfigur står fastvuxen i en tjärn, med bara ansiktet över ytan, och på vintern får en unges skridsko i pannan, triggade på ett effektivt sätt både min rädsla för trånga utrymmen och mörka vatten. Jag åker fortfarande helst skridskor på spolad bana i stor ishall.

Anna Hedelius, teaterkritiker: Lindeman

– Som barn lyssnade jag och min storebror väldigt mycket på Lindeman. Delar av de där sketcherna kan jag utantill än i dag. Och när Lindemans låda kom i samlingsutgåva för ungefär tio år sen köpte jag hela rasket, så att även mina barn ska kunna ha roligt med Lindemans alla skepnader.

– I sketcherna finns såklart många vuxna referenser som går ett barn förbi. Därför är det så kul att lyssna till dem igen och förstå vilken fenomenal kombination av lägsta prutthumor och förfinad satir de står för.

– Jag har också tänkt mycket på hur Hasses och Tages enastående samspel bygger mycket på improvisationsteaterns viktigaste byggsten – att säga ja till impulser istället för att blockera. Det, tänker jag, är något man kan ha nytta av inte bara inom improvisation och humor, utan i livet i stort.

Foto: Linda Ekström

Ella Petersson, operakritiker: Fröken Fleggmans Mustasch

– Jag tror att jag har sett Fröken Fleggmans mustasch hundra gånger. Mest kanske för att det nästan var den enda underhållning på VHS vi hade då. Men jag hade som barn en uppbyggligt lycklig känsla av att jag blev skolbildad när jag såg den. Dels för att dramaturgin sträckte sig från före Kreugerkraschen ända till det 80-tal den hade premiär i, och för att det var revolutionerande för mig som barn att människor kunde vara olika till humöret sådär rent av naturen.

 – De har baserat rollfigurerna på den grekiska humoralpatologin om de fyra kroppsvätskorna. Fröken Fleggman är såklart flegmatiker... själv tänkte jag att jag nog var melankoleriker. Men det är väl alla barn, kanske. ...

Foto: Skivomslag av Per Åhlin

Ulrika Milles, litteraturkritiker: Blommig Falukorv

– Blommig falukorvskivan. Ett bra förklädnadsnamn, för egentligen var det ju dynamit för barnkammaren på den där skivan med Per Åhlins gulröda teckning på.  ”Karl XV:s äventyr” är en sång för alla republikaner, ”Du ska heta” en hejig hymn för alla identitetstvivlare, ”Doda-doda” ett integritet-vapen mot varje påflugen ”fjantig farbror”.

– Men det var ju treenigheten i ”Porrbitar för de minsta” som var grejen, och särskilt ”Knut med skämtlynnet” som innehöll de i princip icke uthärdliga raderna kiss å bajs. Everybody kiss å bajs tonar den ut, och vi stängde de dubbla dörrarna hemma hos C. som hade fått skivan, jag menar drogen.

 – Vuxenrösten som sjöng var i maskopi med det som hände i vår värld, men där utanför var det en annan verklighet. En dag skulle vi tvingas byta den ena mot den andra, men än så länge satt vi vid lägerelden och pratade hemgjord tv-amerikanska som bara barn kan förstå. Kamån jo groduel kås aj laav jo.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.