Betyg: 4 av 5
Regi: Hannes Holm
I rollerna: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Josefin Ljungman, Björn Kjellman, Amanda Ooms
Stellan Skarsgårds filmanknutna broilerfabrik på Södermalm i Stockholm har som bekant producerat ännu en skådespelarbegåvning, Bill kallad, och även om han drog ett tungt lass i ”I rymden finns inga känslor” är väl detta hans första riktigt stora roll som når svensk biograf .
Och redan i den första scenen visar han allt. Bokstavligen. En ung kvinna i full frontal nakenhet sitter i soffan och hon håller ett stadigt grepp kring en lika naken Bill Skarsgårds erigerade lem. Allt skildrat med mycket närgången kamera – en kanske inte helt väntat inledning på ett drama från 2010 men ändå ganska så kongenial, vi befinner oss trots allt i en gillestuga på det mindre kyska 1970-talet, med tillhörande generande hårväxt. Fri sex kallades det. Har jag hört.
Nå, scenen är egentligen inte (bara) en tidsmarkör utan fungerar snarare som en första indikation på hur fastkörd huvudpersonen Martin är i sin roll som ansvarstagande son i ett alkoholisthem. Tjejen ställer nämligen ett ultimatum: stanna och få en avsugning, eller dra och kom inte tillbaka. Martin drar. Han måste hem till sin slavande mamma, packade pappa och en tillvaro som fattig på ett annars rikt Lidingö.
Komedimakaren Hannes Holm har med andra gjort ett klassdrama, vilket kanske överraskar mer än ovan nämnda scen och han har gjort det med relativt lätt hand. Fokus ligger dock inte på loftgången utan snarare på en skumraskhistoria baserad på verklighetens Fleming Broman och hans knarkhärjningar ute på fashionabla skärgårdsön Sandhamn 1975. Klassmedvetenheten och den initiala svärtan finns där hela tiden, som en resonanston, men berättelsen går ändå i nån slags charmig dur. Det här är nämligen Svedala före syndafallet, när illusionen om folkhemmet fortfarande var intakt, långt före ”juggemaffia” och Palmemordet, en ”Snabba Cash” i plyschdräkt, om man så vill.
Bill Skarsgårds övertygande insats lovar att han kommer att gå i storebrödernas spår men störst behållning för investerade riksdaler ger ändå favoriten Peter Dalle som gör sin Bromanfigur till en hel, lite tragisk människa, inte bara ett stycke nostalgisk rekvisita.
Det är först när Dalle, som här, dyker upp i en större roll som man inser hur mycket man saknar hans timing, minspel och självklara närvaro. Mer Dalle på svensk duk!
Det ska i rättvisans namn tilläggas att det inte är Bill Skarsgårds organ som exponeras i inledningsscenen, utan en attrapp.
Fredrik Sahlin
Betyg: 4/6 Svenska Dagbladet
Betyg: 4/5 Dagens Nyheter
Betyg: 3/5 Expressen
Betyg: 4/5 Aftonbladet