Vad är det med familjen Panahi och bilar? Pappa Jafar, upphöjd persisk filmregissör och känd dissident har placerat många av sina berättelser bakom ratten, från Taxi Teheran till Tre kvinnor och nu när hans son Panah långfilmsdebuterar gör han det också från förarsätet.
Bilen som en symbol för frihet, jo, den har vi sett förut, inte minst i den amerikanska mytologin. Men när frihetslängtan skildras i en teologisk diktatur som den iranska får den så klart mer pregnans (även den gamle persiske mästaren Abbas Kiarostamis gillade att sätta sina huvudroller i olika kärror, inte minst i ett av hans mest hyllade verk, Smak av körsbär).
Panah Panahi inleder sitt debutverk med en panorering från en kamera placerad i en hyrd bil där den familj som vi ska följa i dryga 90 minuter käbblar rått men hjärtligt. Den lille sonen låter sin motormun mala på, till föräldrarnas spelade förtret. Pappa sitter också i baksätet – vilket bara det är ett tydligt ställningstagande i ett starkt patriarkalt samhälle – med gipsat ben, modern i det främre passagerarsätet och vid ratten den tystlåtne äldsta brodern. Iakttagande och allvarlig, som han önskar att han vore någon annanstans.
Och det är också dit han är på väg. Hela filmen utspelar sig nämligen under den tripp som familj tar för att hjälpa den äldre sonen att fly landet. Vi vet inte varför han måste ta sig ut, inte vart familjen är på väg och inte heller varför.
Den torra humorn har Panah Panahi sannolikt fått med fadersmjölken (en oskön tankebild). Precis som pappan för sonen fram sin samhällskritik med ett leende i mungipan. Ännu mer så faktiskt, här finns en varm och dråplig ton som spontant får min hjärna att damma av minnet av Lars Molin. Nu tämligen bortglömd, men på sin tid en mästare i grenen lättsam och kärvänlig systemkritik (Badjävlar, Kunglig toalett med mycket mera)
Nå, tillbaka till bilen som nu nått ut i obygden där familjen träffar andra som också är på plats för att hjälpa någon anförvant över gränsen. Men vi hålls fortfarande i ovisshet om vad som egentligen är på väg att ske. Panahis manus släpper en och annan ledtråd utmed vägrenen men annars följer filmen lika mycket drömmens dramaturgi som verklighetens.
Den sista akten krypkör fram, men bjuder samtidigt på ett stundtals magiskt bildmakeri som antyder att vi klivit in en annan dimension. Mamman, som somnat till, vaknar upp och frågar var de befinner sig, varpå den yngste svarar: ”Vi är döda.”
Ytterligare ett skämt från den skojfriska parveln. Eller kanske ett korrekt konstaterande?
Panahi den äldre är rakare, verkar bry sig mer om innehåll än yta, och har på så sätt också fått regimen i hasorna (han har fortfarande yrkesförbud men lyckas alltid på olika vis styra undan förtrycket), medan sonens mer poetiska anslag hyser så många tolkningsmöjligheter att filmen lär få det att snurra under ayatollornas turbaner.
Också ett sätt att vara dissident.
Pappa kan vara stolt.