Ken Loach återvänder till Irland i sin sista film. Foto: Triart

Hoppfullt om personlig tragedi

Uppdaterad
Publicerad

Ken Loach tecknar ett porträtt av en socialist i 20-talets Irland, Elin Larsson har inte tråkigt men saknar udd.

Efter Guldpalmsvinsten 2006 med den episkt anstrukna ”Frihetens pris”, om det irländska frihetskriget och de efterföljande lojalitetskonflikter som splittrade befolkningen, har Ken Loach, vanan trogen, återgått till att skildra politikens påverkan på mikronivå. Så även i ”Jimmy’s Hall”, en avlägsen kusin till ovan nämnda film.

Den verklighetsinspirerade handlingen utspelar sig drygt tio år efter det kortvariga inbördeskriget, när James ”Jimmy” Gralton återvänder till sin hemby i Leitrim County, på gränsen till Nordirland, efter att ha arbetat i USA och sett de digra konsekvenserna av börskraschen 1929 på nära håll (stiligt sammanfattat i filmens öppningssekvenser med hjälp av svartvita arkivfilmer).
 
Graltons återkomst väcker lika delar glädje och oro. På 20-talet öppnade han och hans vänner en lokal där man ägnade sig åt undervisning i allt från litteratur, dans och boxning – och att sprida socialistiska idéer bland lokalbefolkningen.
Det dröjde inte innan lokalens och Jimmy Graltons popularitet växte till ett hot i kyrkans och den styrande irländska jordägarklassens ögon. Gralton såg sig tvingad att lämna landet igen. Nu, 1932, har det politiska läget lugnat sig. Åtminstone på ytan.

Men kommer en passionerad, politiskt driven man nöja sig med att skita ned händerna på åkrar där inget vill växa? Både Jimmys vänner och traktens strikt konservative präst, fader Sheridan (utmärkt porträtterad av Jim Norton) uttrycker skepsis.

Ken Loach styr ”Jimmy’s Hall” med en säker, men överdrivet pedagogisk hand. Som åskådare har man aldrig tråkigt, men det bränner heller inte till på det där sättet som det brukar när Loach är riktigt förbannad.

De spänningar som utvecklades mellan befolkningen i samband med frihetskriget omnämns till exempel flera gånger, men skildras här med klumpig hand. Värre ändå: Graltons hjältegloria hamnar aldrig på sniskan, och bortsett från en ung prästs (mycket styltiga) ifrågasättande utmålas både kyrkan och makthavarna som tveklösa bad guys.

Det blir helt enkelt för onyanserat för att jag ska investera mer än ett tillfälligt engagemang i det som händer på duken.

Men man kommer inte undan att Loach vet hur man levererar en gedigen, sevärd film. ”Jimmy’s Hall” hör måhända inte till regissörens mästerverk, men den är ytterligare ett exempel på hur en skicklig filmskapare kan förmedla hopp i en historia där mänsklig hängivenhet och övertygelse lett till personlig tragedi (Jimmy Gralton är än idag den ende irländare som någonsin deporterats från sitt hemland, och detta på ytterst svaga grunder).

Till skillnad från kolleger som verkar ha drabbats av fantasilöshet på senare år (hej, Woody Allen) verkar Loach aldrig tröttna på att gräva efter ledtrådar till allt det där som formar oss som människor.  Förhoppningsvis är ”Jimmy’s Hall” inte det sista vi ser från honom, även om han initialt har uttalat att detta ska vara hans sista film. Det vore fint om han lät lågan brinna vidare.

Betyg: 3

Regi: Ken Loach

Medverkande: Barry Ward, Jim Norton, Simone Kirby, m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet