Miljonpublik, Oscarsnominering och biopublikens pris på Guldbaggegalan 2014: Det kommer inte som en överraskning att ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” nu får en uppföljare. Den enda personen som är uppriktigt förvånad tycks vara huvudpersonen själv: Robert Gustafsson hade lovat sig själv att det aldrig skulle hända.

– Min första reaktion när Felix (Herngren) ringde var ett blankt nej. Jag tänkte ”aldrig mer” efter första filmen. Fem och en halv timme i sminket varje dag, fruktansvärt jobbiga inspelningar, det blir nej, berättar Robert Gustafsson för Kulturnyheterna.

Svimmar i värmen

Men regissörsbröderna Måns och Felix Herngren fortsätter ringa, och till slut övertalas komikern till ett möte med bröderna och Jonas Jonasson, författaren till filmens bästsäljande förlaga. Den 51-årige komikern förbereder ett rungande nej, för som han säger: ”Hur många uppföljare blir bättre än originalet?”.

– Jag blev faktiskt lite besviken. Jag satt där redo för att säga nej, och så börjar jag plötsligt tycka att ”det här är ju en riktigt bra berättelse”, säger Robert Gustafsson och skakar på huvudet.

Så sitter han plötsligt där igen, fem och en halv timme varje dag, och sminkas till den 50 år äldre krutgubben Allan Karlsson. Inspelningarna blir som han väntade sig.

– 38,5 grader i skuggan på landsbygden utanför Budapest – det var ingen hit. Jag svimmade flera gånger och fick sitta i en bil med ac:n på max mellan tagningarna för att kvickna till. Till slut fick vi skalpera Allan: klippa upp toppen av masken så att luften kunde komma ut, säger Robert Gustafsson.

Får hundraårskris

I den första filmen rymmer Allan Karlsson från sitt ålderdomshem på sin hundraårsdag, och ger sig ut på en roadtrip genom den svenska landsbygden. På vägen stjäl han 50 miljoner i kontanter, duckar torpeder och flyr till Bali med en elefant – samtidigt som han berättar om sitt liv där han snubblat in i historiska figurer som Franco och Stalin och uppfunnit atombomben i förbifarten.

Uppföljaren ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann” jobbar i samma anda. En riktig skröna, förklarar David Wiberg, som återvänder i rollen som den neurotiske evighetsstudenten Benny.

– Allan har receptet på en läsk som är så god att den kan ta över hela läskmarknaden. Det blir starten på en hisnande jakt med historiska tillbakablickar: Det visar sig att läsken låg till grund för hela kalla kriget, att kärnvapenanläggningarna i själva verket var läskfabriker som tävlade mot varandra, säger David Wiberg.

Felix Herngren har sagt att uppföljare alltid gör misstaget att försöka göra samma sak om originalet. Vad skiljer den nya filmen från ”Hundraåringen”?

– I den första filmen tar Allan livet som det kommer, inget berör honom. Nu har han fyllt 101, och det händer något när man vet att man snart ska dö: Allan gör upp med sitt liv, är mer närvarande – och får göra sin sexdebut vid 101 års ålder, säger Robert Gustafsson

En komedi om en hundraårskris?

– Haha, ja, det är faktiskt en hundraårskris, och kanske första gången det skildras på film?

Har det fått dig att fundera över ditt eget åldrande?

– När man somnar under maskeringen, slår upp ögonen och plötsligt har åldrats 50 år. Det är klart det händer saker i en då – kommer jag se ut såhär?, säger Robert Gustafsson.

– Jag tror att det är universell skräck, oron för att åldras och få begränsningar i livet. Samtidigt kan jag tycka att det finnas något befriande i ålderdomen, hur roligt man skulle kunna ha det! Ska jag hoppa bungy jump och ta droger idag? Visst, varför inte?

Drift med svenskt lagom

Den första filmen var på samma gång en drift med – och en kärleksförklaring till – Sverige och svenskheten. Askgrå administration, polis och politiker får sig en känga (”Man sitter hellre på kåken än på ett ålderdomshem”), medan landsbygd, småstad och vanligt folk ges ett romantiskt skimmer (”Obygden är underskattad”). Vad är det med Jonas Jonassons rövarstråt genom den svenska självbilden som talar till så många?

– Jag upplever att berättelsen någonstans handlar om att ta till vara på livet. Många vill nog vara Allan Karlsson och ta allt med en klackspark, men i själva verket är man mer som den orolige Benny. Filmerna är en kärleksfull spark i baken på den svenska oron – det reder sig nog, säger David Wiberg.