Har man en riktigt intressant historia att berätta kan man till och med göra det med en flanellograf (eller med en gammal dumbphone, som Patrik Erikssons ”En enastående studie i mänsklig förnedring” från 2008).
Så är det.
Men ibland sitter man ändå där, fastnaglad framför ett konstverk som påminner om den gamla devisen, att en bild kan säga mer än tusen drillade manusförfattare.
Inte sällan kommer konstnärerna från Östeuropa. Som Bela Tarr (”Turinhästen”), gamle Tarkovskij eller Roy Andersson (svensk, men med estetisk kompass som pekar österut) – och som polske Pawel Pawelikowski som här har skapat ett stycke poesi i rörelse.
Ljuset, skuggorna, kompositionen… varenda scen skulle i fruset tillstånd ha sin givna plats på Fotografiska Museet.
I miljoner vackra nyanser av grått berättar Pawel och hans två fotografer om en föräldralös novis som dagarna innan hon ska avge sitt nunnelöfte får reda på att hon har en moster i livet.
Anna lämnar klostret, söker upp sin släkting som visar sig vara en alkoholiserad och frispråkig domare som har en hel del att berätta. Och så inleds en stillsamt engagerande road movie som ger Anna en ny familjehistoria (plus ett nytt namn, Ida) och oss en fängslande bild av 1960-talets Polen, nedtryckt av sovjetisk samtid och nazistisk dåtid.
Det handlar alltså om Idas fysiska och mentala resa men lika mycket om behandlingen av judar, under och efter kriget.
Debutanten Agata Trzebuchowska skimrar dovt i titelrollen, tydligen handplockad på stan för denna insats, mostern görs av Agata Kulesza med kärv galghumoristisk närvaro, men huvudrollen har alltså kameran.
Eller nåja, bildarbetet.
Filmmakarna använder sig av det gamla 4:3-formatet, som bara det är en effektiv tidsmarkör; och som sagt en sinnrik svart/vit palett, men mest markant är bildkompositionen där det ofta bara sker saker i den nedre tredjedelen, vilket ju ser lite lustigt ut.
Inte minst i halvbild där vi är vana att motiven tar upp i alla fall 60 procent av duken. Alltså: En massa luft, och så människohuvuden som agerar där nere.
Som om fotografen gått på lunch och lämnat kameran på.
Nä, snarare, får man anta, ett metaforisk bildsnitt som berättar om individens pressade tillvaro i ett själsförtryckande klimat. Ovanför den lilla människan hovrar en tyngd, en rymd, en historia, som kan trycka ner henne längre ner i tillvarons dynga, men också – för den som lyckas lätta på sin egen barlast – ge utrymme att växa i.
Det är väl i och för sig inget nytt visuellt grepp, men jag har inte sett det så konsekvent och stiligt genomfört som här.
Se Fredrik Sahlin recensera ”Ida” i klippet längst upp i artikeln.