På 70-talet i Singapore påbörjades en byggfrenesi som ännu inte avtagit. Gamla klassiska kinesiska radhus och malaysiska små gårdshus revs och ersattes med så kallade ”housing projects” – enorma hyreshus i betong med namn som Ang Mo Kio och Toa Payoh.
Hit flyttade arbetarklassen och blev pressad medelklass, här fanns rinnande vatten och kaklade kök. Här finns väldigt höga hus som folk ofta hoppade från. Alla var inte så nöjda i den sköna nya världen.
I ”Ilo Ilo” får vi träffa en liten singaporiansk familj som bor i just en av dessa byggnader.
Mamman är höggravid och arbetar med att sparka folk från ett litet fraktbolag i hamnen. Pappan har just fått kicken på annat håll, från sitt jobb som säljare – men har inte vågat berätta detta för sin fru. Den 9-årige sonen Jiale får mindre och mindre uppmärksamhet av sina stressade föräldrar och kompenserar med att väcka rektorns obekväma intresse i plugget.
När mamman för femtioelfte gången tvingas hämta sin olydige son från skolan, och alltså sätta sin medarbetare på pottkanten, bestämmer sig familjen för att anlita en hemhjälp och barnflicka. De är ju medelklass och pappan låtsas som att familjen har råd.
In i det minimala hemmet träder 28-åriga filippinskan Teresa. Hon får överlämna sitt pass så att hon inte kan sticka och får sova på en utdragbar säng i Jiales rum. Trots att hon terroriseras av pojken och mamman håller hon god min, hon har en egen liten pojke att försörja i sitt hemland.
Men inte helt oväntat förändras relationen mellan Jiale och Teresa och en vänskap börjar ta form.
När vänskap uppstår mellan utsatta vuxna och barn kan det ofta bli lite sockersött och jolmigt. I ”Ilo Ilo” har regissören Anthony Chen undvikit minorna och koncentrerat sig på allt det obehagliga som omgärdar den spirande relationen.
Filmen utspelar sig på 90-talet när Singapore befann sig i sin första ekonomiska kris och man får en stark känsla av hur invånarna drabbades av den överraskande situationen. I Singapore skulle ju allt vara soligt och rikt, nu när alla bodde så modernt och fick gå i skola.
Som Teresa är Angeli Bayani både sammanbiten och varm, och unge Koh Jia Ler är fenomenal som lite halvstörd pojke. Med undantag för några onödiga sidospår är ”Ilo Ilo” inte bara en berättelse om familjen, krisen och att vara trängd, det är också en mycket rörande historia om hur det är att vara gästarbetare.