Paul Thomas Andersons förra verk, ”The Master”, må bitvis vara en lätt segdragen historia men har man gjort storverk som ”Boogie Nights” ”There Will Be Blood” och framförallt ”Magnolia” har man för evigt skrivit in sig i min privata hall of fame.
Nu ger han sig i kast med en roman signerad USAs mest mytomspunne och eremitiske författare, Thomas Pynchon. ”Inherent Vice”, eller ”Inneboende brist” som den heter här hemma, kom ut 2009 men utspelar sig på 70-talet i ett hallucinogent södra Kalifornien.
Bakom den täta rökridån i den här marijuanaosande och hejdlösa komedin skymtar Doc Sportello, en privatdetektiv med stora polisonger men mindre skrymmande intelligens. Det är ”Fear and Loathing in Las Vegas” möter The Dude från bröderna Coens ”The Big Lebowski”.
Ja, som vanligt i Paul Thomas Andersons filmer haglar det referenserna och insinuanta blinkningar. Mest tänker man förstås på gamla amerikanska noir-deckare där en desillusionerad och halvalkad Humphrey Bogart försöker hitta den röda tråden i ett nystan av lögner och bedrägerier.
Kvinnosynen verkar för övrigt ha följt med i tidsmaskinen...
Nå.
Tidigt i filmen får den ständigt pårökte Doc besök av en kund som vill att han ska lokalisera en gammal kumpan från finkan som är skyldig kunden pengar. Doc sitter under samtalet och för anteckningar som är så smarta som hans drogade tillstånd tillåter: ”Paranoia-varning”, skriver han med darrig handstil, och vi förstår ganska snart att varningen lika mycket är riktad till Doc själv, som till oss som sitter och insuper denna minst sagt skruvade skapelse.
Enklare uttryckt: Vafalls!? Vad är det som händer däruppe på duken?
Okej, grundkonflikten är tydlig: Doc Sportello får i filmens första akt tre uppdrag, som alla visar sig höra ihop, och dessutom sammanfaller med hans egna primära drivkraft – att hitta sin ex-flickvän. Men när Paul Thomas Andersons manus, som tydligen ligger nära Pynchons förlaga, börjar spotta ur sig nya bifigurer (med knäppa namn), och villospår (”red herrings” på filmvetenskapiska) börjar det ryka innanför pannbenet.
Vilket också är meningen.
Pynchon/Anderson vill sätta oss i samma sits som Doc, alltså i ett förvirrat och påtänt tillstånd som får världen att te sig rätt rejält vriden, och lös i konturerna. Här är vägen onekligen målet, målet är bara i vägen.
Frusterande? Jo, så länge man försöker skapa mening i kaoset. Bättre att bara luta sig tillbaka och följa med i den psykedeliska bergochdalbanan, frontad av en besjälad Joaquin Phoenix som gör en roll måttbeställd efter hans typiska mix av yrvakenhet och dådkraft.
Anderson har försett honom med ett solkigt pärlband av roliga miner, underhållande repliker och udda möten. Det är kort sagt kul och inspirerat, men ändå, i eftertankens kranka blekhet, ganska andefattigt.
”Inherent Vice” är på väg ingenstans, i hög fart.
Hamnar definitivt inte i närheten av mästerregissörens överst nämnda storverk.
Det ryktas att den tokskygge Thomas Pynchon gör en Hitchcock här, alltså plötsligt knallar förbi kameran – bara för den väldigt uppmärksamme att se.
Möjligen sker det i en scen där Doc sitter och pratar med Owen Wilsons dubbelagent Coy. Visst passerar det då en man i lös(?)mustasch bakom en halvt genomsläpplig jalusi, två gånger.
Kanske var det Pynchon, kanske inte.
Bara det faktum att jag över huvud taget bryr mig om att titta efter författaren och kände viss glädje när jag (kanske) såg honom, säger en del om vilken form av ytligt nörd-engagemang ”Inherent Vice” väcker.
Se Fredrik Sahlin recensera filmen genom att klicka på bilden längst upp i artikeln.