Hollywoods digitala uppvärmning av gamla bästsäljande sagor har på senare år gett oss spelfilmer om Askungen, Snövit och Törnrosa-hybriden ”Maleficent”.
Nu gör man en oblyg vinstmaximering genom att klämma in ett helt gäng kända sagofigurer i en och samma film. Förutom de nämnda dyker även Jack (han med bönstjälken), Rödluvan och Rapunzel upp på ett hörn. Och några sagocelebriteter till.
Stjärnglans garanteras dessutom av Meryl Streep i en häxroll och Johnny Depp som sliskig varg med pedofilvarning ristat i pannan.
Förlagan är en slags ”Absolute Grimm”-samling, formad som en musikal som sattes upp första gången för sisådär 30 år sedan och sedan dess blivit en del av kanon i amerikansk show-biz – till och med President Obama lär vid minst ett tillfälle ha citerat ”Into the Woods”.
Precis som pjäsen följer filmatiseringen ett bagarpar som beger sig ut i skogen för att skaffa ingredienser till en brygd som ska häva den förbannelse, som en häxa lagt på dem för att göra dem barnlösa.
Därinne träffar de på Jack, Askungen och Rapunzel som alla kämpar för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.
Ungefär så.
De olika sagorna vävs i alla fall samman på ett halvlistigt vis och efter cirka 90 minuter går de fyra delberättelserna i mål – och alla levde lyckliga i alla sina dagar.
Nix.
En snabb titt på klockan berättar att det är en dryg halvtimme kvar, och så kör musikalen igång igen, nu med en vad-hände-sen-historia där gänget splittras och ombildas i sin kamp mot en elak jätte.
Jo, regissören Rob Marshall (”Chicago”) bjuder oss med andra ord på typiskt uppföljarmaterial på en gång, vilket ju i och för sig är generöst, om det inte vore för att stoffet till och med är tunnare än den inledande blandrassagan.
Men så är det ju knappast för den goda berättelsen skull som folk i decennier har flockats framför scenuppsättningen av ”Into the Woods”, utan för Stephen Sondheims och James Lapines musikala förmågor.
Och visst, för en musikalallergiker som undertecknad är sångnumren överraskande underhållande, och framförallt fyndigt formulerade i text, där rim och allitterationer flödar friktionslöst.
Trots det infinner sig till slut ändå en tydlig, mental träsmak; en rastlöshet som alltid drabbar mig när en rollfigur för femtielfte gången tar en hel sång på sig att säga det som kan uttryckas bättre i en oneliner.