Det här är slutet på sagan om den alkoholiserade vapenmiljardären som blev superhjälte.
I ettan (”Iron Man 2” har jag sett – minns ingenting) kidnappades Tony Stark av talibanaktiga terrorister som använde hans egna vapen för att mörda oskyldiga. Starks lösning var att bygga en flygande järnrustning med tung vapenarsenal för att slåss mot både terrorister och de ondskefulla företagspamparna som finansierar dem.
Sensmoralen: det enda som kan stoppa en dåre med massförstörelsevapen är en charmig playboykapitalist med coolare vapen.
Budskapet är intakt i tredje filmen, och även handlingen är snarlik: Tony Stark har mardrömmar sedan han räddade världen (New York) i filmen ”The Avengers”.
Hans assistent – numera fru – Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) tycker att han borde lägga järnhjälmen på hyllan. Magsåret blir inte direkt bättre när en terrorist som kallar sig ”Mandarinen” (Ben Kingsley) spränger hela hans hus och hotar presidenten på live-tv.
Starks dräkt är det mest högteknologiska på planeten men har lika kassa batterier som en iphone och Stark lämnas till sina egna förmågor ute på fältet.
Här finns också en ond kapitalist bakom draperiet, Allrich Killian har hittat ett sätt att manipulera hjärnan och skapa odödliga soldater som han vill använda till något, jag tror det är ta över världen, men jag lyssnade inte så noga. Guy Pearce typecastas för den här sortens roller, här gör han en slags blandning av de i ”Lawless” och ”Prometheus”.
Trots att den har premiär nu utspelar sig ”Iron man 3” i juletid. Förmodligen var filmen planerad till decembers frenetiska julhandel, och ibland når leksaksreklamen ”Transformers”-nivåer. Som när ett dussintals robotdräkter flyger in till räddning och Tony Stark hälsar ”God Jul, kompis”.
Detta är en blockbuster designad för att stimulera den krävande nördekonomins tillväxt, med undertexten ”America fuck yeah”. Allt som saknas är presentpappret.
Men det är egentligen skit samma. ”Iron Man 3” får mig att jubla av samma anledning som rapparen Ghostface Killah (som döpt sitt alterego efter Tony Stark): Den är pundig och har hybris, i många sammanhang räcker det mer än väl.
Som i en galet hisnande scen när Stark räddar 13 personer som faller från ett flygplan, eller när fotot lugnar sig och den där omisskännliga känslan av ”serieruta” ångar genom bioduken.
Det är de små överdrifterna som gör det – som en lätt inzoomning när Tony Stark står i en telefonkiosk och en kvaddad Iron Man-dräkt sitter utanför i statylik pose.
I det här juvenila universumet är begreppet ”avslut” en oxymoron. Även om det här kapitlet stänger boken om ”Iron Man” lär Tony Stark återkomma minst två gånger till i ”The Avengers” uppföljare. Det är problemet med serietidningsfilmerna – de lär sig aldrig när det är nog.
Just den här gången låter jag hellre estetiken blända mig från det faktiska innehållet.