Den nästan patologiskt produktive Woody Allen gör som bekant en film per år. När jag träffade honom 2011 och frågade hur det var möjligt att vara så effektiv, svarade han förvånat att ett år är en lång tid: ”Tre månaders förarbete, tre månaders inspelning och tre månaders efterarbete, sen har jag tre månader att slå dank på”.
Just den här gången, efter ”Irrational Man”, lär det inte ha blivit så mycket dankslående. Förutom att han redan kommit långt med inspelningarna av sin årliga långfilm har han nämligen även skrivit på för att göra en TV-serie för nätjätten Amazon (vilket han har sagt sig ångra, eftersom han är rädd att han ska göra de snälla människorna som engagerat honom besvikna…).
Det är onekligen fascinerande med en så pass gammal människa (firar 80 den 1:a december) som fortfarande har en så tydligt kliande skaparklåda. Om man skulle drista sig till att diagnosticera honom utefter hans favorittema lär produktiviteten komma ur en galopperande dödsångest. Merparten av hans filmer handlar ju om människosläktets eviga kamp mot intigheten. Om vi såg livet för vad det egentligen är, skulle de flesta av oss deppa ihop. Så vi skapar illusioner för att undkomma insikten om att vi alla en gång måste möta en lång mörk främling.
I Woodys fall alltså filmandet som ett sätt att hålla döden på avstånd: Jag arbetar, alltså lever jag.
Det är ett ämnesval som tagit honom långt, gett oss många spänstigt underhållande och lättsamt filosofiska dramer, men även ett hårdnackat fan som undertecknad kan få nog. Han har sagt samma sak så många gånger, skämt bort oss med så många variationer på temat att han inte längre är kan övertrumfa sig själv.
Samtidigt vore det dödfött att önska ett långsammare produktionstempo, klådan är hans stora drivkraft, utan den skulle det antagligen inte bli något alls, så man får väl helt enkelt stå ut med att det numera går två försumbara filmer på en fullträff.
Hans tankar tåls dock att upprepas, inte minst i dessa dagar då den militanta religiositeten får allt gällare röst. För även religionen är ju bara en sprakande illusion, ett påhitt för att vi ska undvika tanken på det oundvikliga och trista slutet.
Jo, just det ja. ”Irrational Man”… En livstrött, intellektuell, cynisk professor (Joaquin Phoenix) med dåligt rykte som häradsbetäckare får ihop det med en yngre kvinna (Emma Stone), men finner riktig livslust först när han får för sig att planera det perfekta brottet. Sålunda lite ”Matchpoint”, lite ”Manhattan” och ett stänk ”Små och stora brott” men sämre än alla dessa tre toppar.
Ändå flyhänt, smålustigt och elegant. Som vanligt.