Maj Lis Skaltje, pionjär inom samisk radio och tv, påbörjade sin djupdykning i jojken som fenomen redan på 90-talet. Nu har arbetet mynnat i en film där hon, med det samiska musikuttrycket i fokus, tar med oss på en enastående resa genom samisk historia.
Skaltje är själv ett levande bevis på den påtvingade försvenskningsprocess som samerna utsatts för, och som fortgått ända in på 1900-talet. Jojken var inte alls närvarande under hennes egen uppväxt. I vissa delar av Sápmi har den nästan försvunnit. Dokumentären tar avstamp i hennes undran över varför.
Vi möter samer i olika åldrar som berättar om sina förhållanden till jojken. Några talar om den som en del av en enhet sammansatt av renen, jojken och jaget. Andra beskriver den som ett rent uttryck för den egna identiteten.
Jojken tar sig, som så många andra musikformer, olika uttryck. Det blir tydligt även för en oinsatt åskådare, genom att filmen vågar vila i så många jojkpartier. Till en början känns det ovant, nästan lite kitschigt. Kanske för att jag själv har svårt att hitta gemensamma nämnare med denna för mig främmande tradition.
Men den initiala känslan av icke-identifikation kommer på skam. Det är omöjligt att inte känna djup sympati för de gamla samegubbarna och gummorna där de sitter, påpälsade i sina spartanskt inredda stugor med rykande kaffe till hands. De berättar öppenhjärtigt – inte sällan med humor – om vad jojken betytt för dem. ”Gillar renarna när man jojkar dem?”, undrar Skaltje. ”Inte vet jag”, får hon till svar, i form av ett fniss.
Även om det inte är Skaltjes ambition i första hand, speglas samernas historia i filmen. Det är förstås oundvikligt, med tanke på jojkens mångsidiga betydelse.
Rituellt fungerade den som en länk till det gudomliga, genom sin koppling till den enligt samisk tro besjälade naturen. Ur ett kulturellt perspektiv förmedlade den kunskap om allt från enskilda personer till förfäder, platser, djur och händelser i vardagen.
Jojkens nära koppling till nåjden, den samiska spåmannen, fick på 1500- och 1600-talen förödande följder. Den dansk-norske kungen Christian IV, entusiastisk påhejare av dåtidens häxprocesser, utdömde dödsstraff till den som utövade ”samiska trolldomskonster”, jojk inkluderat.
Även kyrkan eldade på synen på samernas kulturuttryck som hedniska. Samebefolkningen inlemmades i nationalstaten genom att påtvingas både religion och språk utifrån rent politiska motiv: att utöka statens territorium.
Bilden av den förtryckarpolitik som bedrivits och bedrivs gentemot samerna blir, genom Skaltjes strama berättarteknik, nästan mer outhärdlig än om hon hade beskrivit den i detalj. Kontrasten mellan det återhållsamma bildspråket och de värderingar som luftas i historierna om bålbränning och rasbiologiska undersökningar får en illamåendeframkallande effekt.
”Jojk” är lika mycket en film om samtiden som en spegling av samisk och svensk historia. Idéerna om kultur som något oföränderligt, och om det främmande som ska ”anpassas”, känns otäckt aktuella även idag.