”Jurassic World” ignorerar alla andra uppföljare och tar vid 22 år efter originalet.
Parkens skapare John Hammonds dröm om ett populärvetenskapligt safarizoo på Isla Nublar har vuxit ut till en enorm temapark som drar in storkovan till den nye ägaren – men profitkurvan börjar peka nedåt.
De svårimponerande barnen tycker nämligen att vanliga dinosaurier är ungefär lika eggande som sengångare.
Resultat och siffror från fokusgrupper och revisorer är eniga: För att fånga publikens intresse, få deras pengar, måste man hela tiden hitta på något nytt, något större, läskigare, med fler och vassare tänder. Isla Nublars forskarteam har därför klonat fram en ny sorts dinosaurie som minsann ska sätta skräck i de blaserade besökarna, men något går fel.
Riktigt fel.
Såklart.
”Jurassic World” har inte oväntat ett manus som ryms på baksidan av en DNA-spiral. Faktum är att det knappt finns en story värd namnet, bara en slapp och pliktskyldig samling av slitna klichéer inklämda mellan de olika reptilattackerna.
Mest unken är väl den gamla gistna kvinnobilden med den hispiga, alldeles för hårt arbetande karriärkvinnan som innerst inne bara vill ha barn och man. Även andra scener på liknande kärnfamiljstema får mig att ana kristdemokratiska ugglor i mossen.
Nästan lika geriatriskt utnött är schablonen med militären som vill utnyttja den vetenskapliga landvinningen som ett vapen. I det här fallet är det en imbecill officer som tycker det vore ett genidrag att tämja velociraptorer och använda dem som marktrupper i ett krig.
Han blir, inte helt överraskande, dinomat.
Precis som alla andra som antingen är giriga, ansvarslösa eller försöker leka Gud genom att mixtra med genom.
Det inledande talet om vikande vinstkurvor och publikens behov av något häftigare än förra besöket, kan såklart även appliceras på Jurassic-franchisen (och alla andra blockbusterserier), men konstigt nog har man inte lyckats följa sitt eget råd att leverera en hårdare och mer spektakulär film än sist.
Den jätteödla som parkens nya genmanipulatörer sätter ihop är i princip bara en T-Rex med lite längre armar – vilket onekligen känns lite lamt efter nyliga monsterbekantingarna i ”Pacific Rim” och ”Godzilla”.
Det ska dock sägas att alla de olika bestarna i alla fall ser ovanligt levande ut. Tekniskt finns det inget att klaga på, och den tänkta publiken går ju inte på ”Jurassic World” för den klyftiga dialogen eller det subtila skådespeleriet. Men om man nu till äventyrs inte är en 11-årig amatörpaleontolog har man två rätt dryga timmar framför sig.