Knappt två år efter militärjuntans fall i Argentina 1983, avslöjas en liten men naggande ond brottsorganisation som fick tabloidnamnet El Clan. Ledaren var Arquímedes Puccio, en före detta avlönad fascist, som dragit in sin familj och några nära vänner i ett gäng dödliga kidnappningar
Pappa Puccio jobbade länge i militärjuntans säkerhetstjänst, där just kidnappning och mord var en del av arbetsbeskrivningen. När diktaturen faller, förlorar han sitt kneg, men fortsätter sin blodiga gärning. I gillestugan. Och inkluderar på sätt sin fru och alla barnen, i olika åldrar, i sin brottslighet.
Och inte minst i sin vridna moraluppfattning. Familjen har levt under hans hotfulla terrorregim i så många år att tvång, förtryck och maktmissbruk har normaliserats.
Man kan med fördel se Puccios mikrodiktatur som en metafor för, och konsekvens av, det nationella förtrycket. På så sätt är det också en studie i patologisk gruppsykologi. I det stora och det lilla.
Marknadsförare har salufört ”Klanen” som en ”Maffiabröder” på argentinska, och visst finns det några lätta drag av Martin Scorseses förmåga att dra ner maffiaverksamheten på en familjär, vardaglig nivå: Samtidigt som den psykopatiske patriarken sitter i sin favoritfåtölj och planerar sina illdåd pågar det matlagning och läxläsning i bakgrunden.
Men det här är ingen elegant formad gangsterfilm, den här berättelsen från tiden då Argentina gick från diktatur till försiktigt stapplande demokrati, är snarare ett skuggrikt porträtt av en djupt störd människa som försöker klänga sig kvar vid en helvetisk maktkonstruktion.
Huvudrollen görs med isig närvaro av Guillermo Francella, som också var med i en annan framgångsrik thriller med rötter i juntans Argentina, 2009 års ”Hemligheten i deras ögon”. Hans och de andra skådespelernas framfångsrika kamp för att skapa en sinister spänning på duken sargas tyvärr stundtals ett av fullständigt barockt musikval.
De brutala kidnappningarna ackompanjeras nämligen helt oförståeligt av käcka gamla örhängen som ”Just a gigolo” och ”Sunny afternoon”, vilket får filmen att då och då kana över i nått slags ursäktande Tarantino-land.
Möjligen är det en missriktad insats av en ängslig producent som vill tona ner den annars konsekvent hårda stämningen. Klart är i alla fall att musiken ter sig lika malplacerad som en Panetoz-konsert på en statsbegravning.
Likväl är det ett spännande och otäckt vittnesmål som påminner om att en samhällsanda som kan skapa bödlar som Puccio, inte försvinner i en grisblink.