Foto: SF

”Kompromisslös bild av 70-talssamhället”

Uppdaterad
Publicerad

Fredrik Sahlin gillar Mikael Marcimains storslagna debutthriller, men ser en etisk problematik i de ordagranna referenserna till Olof Palme.

Med TV-serier som ”Upp till kamp” och enastående”Lasermannen” har Mikael Marcimain redan bevisat att han är en av landets mest begåvade regissörer. Nu kommer han för första gången med en fullängdare på bio, och han gör det med ännu en adaption av ett skeende från den svenska närhistorien, den snaskiga Geijeraffären som satte Sverige i gungning 1976.

Klart att det vattnas i munnen.

Och Marcimain med anhang lever faktiskt upp till de högt ställda förväntningarna, även om det krävdes två tittningar för mig att komma fram till den slutsatsen.Efter den första gången, för några månader sedan, var jag så pass förvånad av hur Olof Palme-rollen behandlas i ”Call Girl” (det här var alltså innan den offentliga diskussionen kom igång) att upplevelsen av själva dramat hamnade i bakgrunden.

Mer om Palme längre ner, först ska konstateras att Mikael Marcimain och manusförfattaren Marietta von Hauswolff von Baumgarten har knåpat ihop en magnifikt detaljerad och gravt engagerande politisk thriller om maktmissbruk och dubbelmoral.
Med avstamp hos två unga tjejer som sakta men säkert dras in i drogmissbruk och lyxprostitution rör sig berättelsen i en långsam men målinriktad utåtrörelse mot den större bilden där politiker, poliser och andra herremän har förvandlat samhället till sin privata lekplats.

Det är en arg, hård och kompromisslös bild av 70-talssamhället. Filmmakarna avlossar ett batteri av scener, stora som små, som visar på tidens galna maktförhållande mellan kvinnor och män; och kanske ännu tydligare: den ojämna kampen mellan mahjongkollektivets välvilliga naivitet och maktens benhårda cynism.

Marcimain-produktionerna brukar skämma bort oss med skådespeleri med yppersta tonträff, och ”Call Girl” är inget undantag. Det gäller i princip hela ensemblen men starkast av alla lyser ändå veteranen Pernilla August som den nyckfulla och empatiskt störda bordellmamman.
Och så… naturligtvis, Hoyte van Hoytema. Den flyhänte holländaren har plåtat i princip allt snyggt som gjorts i Sverige på senare år, och han bjuder på briljant suggestiva bilder även här.

Så vad finns det att klaga på? Jo, det var ju det där med Olof Palme. Och kanske främst filmmakarnas underliga sätt att inte ens vilja diskutera saken. Filmen är så att säga tydligare än upphovsmännen.
Men det är klart, det är känsligt. Mårten Palme, Olofs son, överväger att stämma produktionen för förtal av avliden.

”Call Girl” utspelas i Sverige, det är valåret 1976, socialdemokraterna tappar regeringsmakten, justitieministern går till prostituerade. Visst, namn och vissa omständigheter har ändrats men annars ser mycket av skeendet ut att vara taget direkt ur historieboken. Förutom då att vi ser hur den regerande socialdemokratiske statsministern köper sex av en minderårig flicka.

Det är ju något av ett genrekrav att rötan ska visa sig gå ända upp i toppen men det blir ju mer komplicerat när man – nästan – pekar ut verkliga personer.
Nå, det är en fiktion och den konstnärliga friheten sträcker sig långt, så juridisk sitter man kanske ändå säkert. Etiskt är det mer tveksamt.
Marcimain menar i sitt försvar att det inte är ovanligt att politiska thrillers tar rygg på verkliga händelser, och det är självklart sant, men filmmakarna går trots allt lite längre eftersom de reproducerar några historiska fakta som bärande moment i berättandet och på sätt förankrar filmen där och då.

Främst handlar det om en intervju i SvTs ”Kvällsöpppet”, där Palme samtalar med den amerikanska skådespelerskan Shirley Maclaine. Filmen inleds och avslutas med suddiga TV-bilder från en dramatisering av nämnda intervju. Dialogen är ordagrann. Lägger man till den berömda promemorian som Olof Palme hånade i riksdagen och ett gäng andra markörer från verkligheten är det svårt att dra någon annan slutsats än att statsministern i filmen är Olof Palme, och då spelar det liksom ingen roll att Mikael Marcimain säger att rollfiguren bara är en symbol för makten.

Låt oss säga att du gör en fiktion om en svensk socialdemokratisk statsminister som blir skjuten på Sveavägen den 28 februari 1986 – då spelar det föga roll om han har ljust hår och kallas för Arne, alla vet ändå vem det handlar om.

Samma förhållande mellan verklighet och fiktion gäller här.

Betyg: 4

Regi: Mikael Marcimain

Skådespelare: Pernilla August, Simon J Berger, Ruth Vega Fernandez

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet