Med TV-serier som ”Upp till kamp” ochenastående”Lasermannen” har Mikael Marcimain redan bevisat att han är en avlandets mest begåvade regissörer. Nu kommer han för första gången med enfullängdare på bio, och han gör det med ännu en adaption av ett skeende frånden svenska närhistorien, den snaskiga Geijeraffären som satte Sverige igungning 1976.
Klart att det vattnas i munnen.
Och Marcimain med anhang lever faktiskt upptill de högt ställda förväntningarna, även om det krävdes två tittningar förmig att komma fram till den slutsatsen.Efter den första gången, för några månadersedan, var jag så pass förvånad av hur Olof Palme-rollen behandlas i ”Call Girl”(det här var alltså innan den offentliga diskussionen kom igång) attupplevelsen av själva dramat hamnade i bakgrunden.
Mer om Palme längre ner, först skakonstateras att Mikael Marcimain och manusförfattaren Marietta von Hauswolffvon Baumgarten har knåpat ihop en magnifikt detaljerad och gravt engagerandepolitisk thriller om maktmissbruk och dubbelmoral.
Med avstamp hos två unga tjejer som saktamen säkert dras in i drogmissbruk och lyxprostitution rör sig berättelsen i enlångsam men målinriktad utåtrörelse mot den större bilden där politiker,poliser och andra herremän har förvandlat samhället till sin privata lekplats.
Det är en arg, hård och kompromisslös bildav 70-talssamhället. Filmmakarna avlossar ett batteri av scener, stora som små,som visar på tidens galna maktförhållande mellan kvinnor och män; och kanskeännu tydligare: den ojämna kampen mellan mahjongkollektivets välvilliganaivitet och maktens benhårda cynism.
Marcimain-produktionerna brukar skämma bortoss med skådespeleri med yppersta tonträff, och ”Call Girl” är inget undantag.Det gäller i princip hela ensemblen men starkast av alla lyser ändå veteranenPernilla August som den nyckfulla och empatiskt störda bordellmamman.
Och så… naturligtvis, Hoyte van Hoytema. Denflyhänte holländaren har plåtat i princip allt snyggt som gjorts i Sverige påsenare år, och han bjuder på briljant suggestiva bilder även här.
Så vad finns det att klaga på? Jo, det varju det där med Olof Palme. Och kanske främst filmmakarnas underliga sätt attinte ens vilja diskutera saken. Filmen är så att säga tydligare änupphovsmännen.
Men det är klart, det är känsligt. MårtenPalme, Olofs son, överväger att stämma produktionen för förtal av avliden.
”Call Girl” utspelas i Sverige, det ärvalåret 1976, socialdemokraterna tappar regeringsmakten, justitieministern gårtill prostituerade. Visst, namn och vissa omständigheter harändrats men annars ser mycket av skeendet ut att vara taget direkt urhistorieboken. Förutom då att vi ser hur den regerande socialdemokratiskestatsministern köper sex av en minderårig flicka.
Det är ju något av ett genrekrav att rötanska visa sig gå ända upp i toppen men det blir ju mer komplicerat när man – nästan– pekar ut verkliga personer.
Nå, detär en fiktion och den konstnärliga friheten sträcker sig långt, så juridisksitter man kanske ändå säkert. Etiskt är det mer tveksamt.
Marcimain menar i sitt försvar att det inteär ovanligt att politiska thrillers tar rygg på verkliga händelser, och det ärsjälvklart sant, men filmmakarna går trots allt lite längre eftersom dereproducerar några historiska fakta som bärande moment i berättandet och påsätt förankrar filmen där och då.
Främst handlar det om en intervju i SvTs”Kvällsöpppet”, där Palme samtalar med den amerikanska skådespelerskan ShirleyMaclaine. Filmen inleds och avslutas med suddiga TV-bilder från endramatisering av nämnda intervju. Dialogen är ordagrann. Lägger man till denberömda promemorian som Olof Palme hånade i riksdagen och ett gäng andramarkörer från verkligheten är det svårt att dra någon annan slutsats än att statsministerni filmen är Olof Palme, och då spelar det liksom ingen roll att MikaelMarcimain säger att rollfiguren bara är en symbol för makten.
Låt oss säga att du gör en fiktion om ensvensk socialdemokratisk statsminister som blir skjuten på Sveavägen den 28februari 1986 – då spelar det föga roll om han har ljust hår och kallas förArne, alla vet ändå vem det handlar om.
Samma förhållande mellan verklighet ochfiktion gäller här.