Foto: SF

”Flytande som vatten”

Publicerad

Episk, kvasifilosofisk och slarvig, men Kristoffer Viita imponeras av de megalomana ambitionerna i ”Cloud Atlas”

Ambitionerna bakom ”Cloud Atlas” är så höga att man får svindel. En romanfilmatisering av sex historier från sex tidsepoker – från 1849 till 2321 – som paketerats i sex olika filmgenrer och spelas upp i en okronologisk symfoni.

Wachowski-syskonen (”Matrix”, ”V for Vendetta) har stått för tre av berättelserna. En äger rum i en dystopisk företagsstat i ett framtida Sydkorea 2144. I huvudstaden ”Neo Seoul” arbetar kloner, så kallade ”fabrikanter”, i ett snabbmatsproletariat innan de avrättas och mals ned till mat för andra fabrikanter. Klonen Sonmi 451 rymmer med hjälp av ledaren för en underjordisk rebellgrupp och upptäcker att världen är större och äckligare än hon anat.

En annan utspelar sig till sjöss på stilla havet 1849: den amerikanske advokaten Adam Ewing möter en moriorisk slav, Autua. En oväntad vänskap där Ewing kämpar mot en magparasit samtidigt som Autua helt enkelt försöker överleva de andra vita männen på skeppet.
Tredje Wachowski-delen avslutar sagan på ett postapokalyptiskt Hawaii år 2321 där mänskligheten reducerats till primitiva stamsamhällen efter en global katastrof.
 Tom Hanks lufsar omkring som getherde i en hopplös konflikt mot en barbarisk krigarstam. Vildar med corpsepaint som slickar blodet från sin manchete (deras ledare spelas förresten av en härligt övervidrig Hugh Grant – återkommer som lika vidrig VD för ett kärnkraftverk och som brittisk kolonialherre).

Tysken Tom Tykwer (”Spring Lola Spring”, Parfymen”) står för de andra tre delarna: En 23-årig engelsk musiker i 1930-talets Skottland som hjälper en åldrande kompositör i Skottland att slutföra sitt sista stora mästerverk (”Cloud Atlas”-sextetten), en 70-talsjournalist (Halle Berry) på väg att avslöja en konspiration inom ett stort kärnkraftföretag samt en åldrande förläggare i nutid som blir instängd på ett ålderdomshem och planerar en flykt i ”Gökboet”-anda.

Bortsett från några självmedvetet kvasifilosofiska lågvattenmärken (och Hugo Weaving i rollen som grönsminkad hallucination i cylinderhatt) sätter Wachowskis en iskall prägel av queer, cyberpunk och anarki till Dave Mitchells bokförlaga.
Tykwers bidrag är svagare och växlar mellan plågsamt högtravande och pinsamt farsartade. Och – av anledningar jag inte kan avslöja i en spoilerfri text – störigt ologiska.

”Cloud Atlas” kostade drygt 640 miljoner att producera, en av världens dyraste independentproduktioner, och helvete vad dyrt allt ser ut. Mycket cash verkar ha gått till smink. Skådespelare gör yngre, äldre, skäggigare, skalligare, smutsigare, svinigare och mer godhjärtade versioner av sina roller – beroende på var i berättelsen de dyker upp.

”Cloud Atlas” har anklagats för rasism för att vita skådespelare  spelar asiatiska roller. Det ser visserligen konstigt ut men är minst lika skumt när svarta och asiatiska skådespelare spelar vita, vilket de gör.
En av filmens stora poänger – som hamras in – är att identitet är någonting väldigt väldigt flytande. Vilket också gör att berättelserna om förbjuden kärlek bottnar djupare än filmen fått props för.

Kan ett misslyckat motståndförsök under en tidsepok skapa en revolution i en annan? Hur påverkar vi framtiden och vår historia genom handlingar i nuet? Är tiden överhuvudtaget linjär?
Jag tror att ”Cloud Atlas” vill ställa de här superstora frågorna också. Ibland lyckas det med färgsprakande resultat. Ibland försöker jag bara greppa hur de lyckats förvandla Matrix-agenten till en kvinnlig sköterska.

Jag är en av de flummare som ofta tar på mig att försvara den här sortens filmer. Andra (något smartare) existentiella bautastenar som ”Tree of Life” eller ”The Fountain” har precis som ”Cloud Atlas” polariserat kritiker i ”älskar” och ”hatar” läger. Jag tror att de senare har roligare. Tom Hanks spelar ju sex olika roller och hans metamorfos pendlar mellan kärnfysiker i hunkig 70-talsfrilla och skägg och löständer á la ”Stefan och Krister” .

Men även om den är slarvig och vill mer än den levererar har jag svårt att tycka illa om ”Cloud Atlas”. Klipptrolleriet övervinner manusets byggstenar (när de vacklar) och Tykwer och Wachowskis landar i varje story tillräckligt länge för att hålla spänningen uppe innan vi skickas vidare till nästa värld. Resultatet är sex konstverk som flyter genom varandra som vatten. Hur kan jag inte bli imponerad?

Cloud Atlas

Visa

Betyg: 3

Regi: Andy och Lana Wachowski, Tom Tykwer

Skådespelare: Tom Hanks, Halle Berry, Hugo Weaving

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet