Det ska sägas att jag är en blöthjärtad figur som skäms ibland när jag inte kan hålla tillbaka tårarna i biomökret ens till allehanda Hollywoodbjäfs. Men dokumentären om Hans Alfredson och Tage Danielsson är något i hästväg. Trots att det är en vecka sedan jag såg filmen har jag inte riktigt hämtat mig än.
Det är klart att det skulle vara sorgliga bitar med. Vi vet att Hans Alfredson förlorade en 5-årig son i en fruktansvärd olycka 1967 och att Tage Danielsson dog i förtid 1985. Detta nämns förstås i filmen, men är ingalunda i fokus.
Det är en vanlig talking heads-dokumentär där en lång rad människor, främst skådespelarkollegor, vänner och familjemedlemmar berättar om sina relationer till Hasse och Tage. Bilder och klipp är från släktens privata arkiv med foton och gamla super-8 filmer, och från huvudpersonernas oerhörda produktion. Som man ändå får säga är mer rolig och lustfylld än sorglig och ledsam.
Det är skojiga minnesbilder från 88-öresrevyn, från knasiga Lindemän och från Mosevisionen. Där är klipp från Att angöra en brygga, Äppelkriget, Picassos Äventyr och Mannen som slutade röka. Stellan Skarsgård är där och säger att Hasse och Tage var en del av vårt kollektiva medvetande. Lena Olin går ännu längre och säger att Hasse och Tage var folkhemmet. Där är den före detta – nu till åren komna – moderata ministern Anders Björck som skört och öppenhjärtigt uttrycker sin beundran för filmens huvudpersoner. Och så Hans Alfredsons och Tage Danielsons barn som innerligt pratar om sina fäder som de snälla och skojiga pappor de var.
Jane Magnusson har gjort en film som man ser med samma högtidlighet som när man av en slump hamnar framför bokhyllan med album hemma hos en äldre släkting. Man sätter sig en stund på den dammiga parketten och bläddrar först lite förstrött, men sen mer intresserat, och så är man fast. Det förflutna sköljer över en och man sitter där länge och minns hur allt en gång var och hur allt sedan blev.
Nu gråter jag vanligtvis inte när jag tittar i andras släktalbum, men filmen om Hasse och Tage är som att titta i deras, min egen, och alla andra familjers fotoalbum samtidigt, och det är fullständigt överväldigande.