Den svenska nationaldagen är som bekant en fis i rymden bredvid Norges fosterlandsfyrverkeri på den syttende mai, då även norrmän och norskor av city slicker-sort plockar fram sin obligatoriska folkdräkt ur garderoben och liksom bara ease-on-down-the-Karl Johann.
Ursäkta den etniska stereotypen, men gemene granne på andra sidan kölen verkar ändå vara av en rätt patriotisk art.
Ingen överraskning således att de filmer som får störst budgetar och alltid drar störst publik spelar på just de här nationalistiska stämningarna. Eller… ordet nationalism kanske leder lite fel, det ger ju en fläkt av bruna skjortor, man kanske hellre kan kalla det ”hemlandsvurm”. För det är inte så mycket ett aggressivt uteslutande som visas upp, snarare en storögd stolthet inför nationen och dess fäder – på senare år manifesterad i episk Hollywood-form i ”Kon-Tiki” om Thor Heyerdahl och i ”Max Manus” om motståndsmannen med samma namn. Nu är det alltså självaste Kungen som ska rosas.
Här får vi den polerade men sanna historien om den gamle kung Haakon VII som vid den tyska invasionen 1940 hamnade i en knepig situation. Skulle han böja nacke, skriva på ett dekret som erkänner den tyska överheten och landsförrädaren Quisling som regeringschef, eller inte göra så, och då indirekt mana till motstånd?
Som alla filmhjältar väljer han det rätta, det hårda framför kompromissen – även om det innebar att sända ett gäng landsmän i döden.
Kungen la sedan benen på ryggen och flydde med familjen till London – en flykt som han av någon märklig anledning alltid har hyllats för (filmen ger ingen vidare ledtråd när det gäller just den omständigheten).
Regissören Erik Poppe är en begåvad berättare som slog igenom med den välvävda multiplot-storyn ”Hawaii, Oslo” och senast jobbade internationellt med Juliette Binoche i ”Tusen gånger god natt” men här är han djupt inbäddad i nationalromantikens trygga famn.
Nog försöker han nyansera bilden en aning, vi får trots allt en rätt velig kung till livs, och visst är själva invasionen och det politiska spelet bitvis spännande återgivet men i slutändan står det aldrig några tvivel om Haakons rättfärdighet och korrekta val. Den i grunden okritiska hållningen får filmen att te sig som ett beställningsjobb från hovet.
I Norge är det alltså episka dramer om rakryggade hjältar som drar den stora publiken, här hemma har det sedan Hedenhös varit folklustspel om klantiga och sura gubbar som fyller biograferna.
Det säger ju onekligen något om vårt land; något som man helst inte vill gräva djupare i…