– Det är en historia om film vid en tid då filmen aldrig varit viktigare, i början av andra världskriget i London där de gjorde propagandafilm, säger Lone Scherfig när hon sammanfattar varför hon valde att ta sig an manuset, som bygger på en bok av Lissa Evans.
Titeln parafraserar ett berömt tal av Churchill, vars syfte var att entusiasmera brittiska trupper.
Their finest handlar om en filminspelning i London under blitzen och en kvinnlig manusförfattare som får anställning vid det brittiska informationsministeriet. Där blir hennes uppgift att producera en film som ingjuter hopp och mod i de modfällda soldaterna, och som dessutom kan få USA att öka sin närvaro i kriget mot Hitler.
Technicolorfilm blandas med klipp av dokumentär karaktär, känslor och skämt flödar och förvånansvärt många skojiga hundar spelar viktiga roller. Det är en kärleksförklaring till filmen som medium och till biografernas glansdagar, och en fröjd för den nostalgiska filmnörden.
En släkt av cineaster
– Man kan se på filmen att det har använts många olika tekniska grepp. Filmen är en hyllning till filmmediet. Det är ett love letter till filmen, som de säger i England.
Lone Scherfig berättar att hon fick filmintresset från sin mamma, som under sin uppväxt i andra världskrigets Köpenhamn bodde granne med en biograf.
– En av mina första, starka filmupplevelser var Elia Kazans Öster om Eden. Jag såg den som tonåring, när allt är väldigt intensivt. Men mina egna filmer är nog mer besläktade med italienskt femtiotal och franskt sextiotal, säger Lone Scherfig.
Propaganda och falska nyheter
Att arbeta med en film som handlar om propaganda visade sig bli mer dagsaktuellt än Lone Scherfig först trodde. Den senaste tidens diskussioner om falska nyheter, alternativfakta och propagandakampanjer har gjort filmen extra angelägen, tycker hon.
– Det är skrämmande att det så snabbt, faktiskt bara sedan jag gjort filmen, så har begrepp som falska nyheter och alternativa fakta kommit fram. Dessa begrepp hör ihop med samhällen där det råder krig. Man talar ju om att Trump ser världen som en militär front och inte som en plats vi alla har ett ansvar för att förbättra.
Finns det god propaganda?
– Gränsen för när något är propaganda eller inte är ju enormt flytande. Det finns ju upplysningar och saker som är mer objektiva än andra. Men man kan också säga att vänder man kameran i en riktning så väljer man synvinkel, så objektivt blir det ju aldrig.
– När man ser på de tyska propagandafilmerna som gjordes under andra världskriget så blir man väldigt skrämd. När man ser de engelska så tycker man att de är långt mer okej, naturligtvis, för att de förmedlar ett annat ideal. Det viktiga tror jag är att man vet att med makt följer ansvar, säger hon.
Dogmaarvet
Lone Scherfig fick sitt stora genombrott med Italienska för nybörjare år 2000. Den filmen följde dogmamanifestets hårda naturalistiska principer, som likt budorden var 10 till antalet och bestod bland annat av att ingen rekvisita får tillföras till inspelningen, att kameran måste vara handhållen och att enbart redan befintligt ljus får användas.
Sedan dess har Lone Scherfig rört sig mot en betydligt mer pampig kostymfilmsestetik med filmer som An education och The riot club.
Bär du med dig något från dogmadagarna?
– Dogmafilmerna gav oss en konstnärlig frihet eftersom de är så antiperfektionistiska. I och med att jag gör komedier vågar jag jobba fritt och ickeperfektionistiskt. Jag har ett fint samarbete med skådespelarna, särskilt komikerna. Så det har varit riktigt bra för mig, säger Lone Scherfig.