Foto: SF

”Filmen har svårt att hitta tonen”

Publicerad

Utgångsidén är klurig och resultatet hyfsat, men filmen ”Looper” tar sig själv på lite för stort allvar, tycker Isabelle Espinoza.

I en snar framtid, i Kansas år 2044, arbetar Joe (Joseph Gordon-Levitt) som maffians bödel. Han är en så kallad looper.

Hans arbetsgivare använder tidsresor för att radera oönskade element. 30 år in i framtiden, då tidsresor uppfunnits, skickar de folk som de vill undanröjda utan spår tillbaka i tiden för att bli dödade av en looper. Offren dyker upp vid angivet klockslag,  alltid på samma plats, iförda ögonbindel och handfängsel. De blir omedelbart ihjälskjutna av Joe och dumpade i en brännugn.

Det är ett mekaniskt, själsdödande kneg för vår huvudperson, men han studerar också franska verb och glosor, samlar sin lön i silvertackor på hög i ett hemligt gömställe under golvbräderna och drömmer om att resa bort.

Om en looper ska avsluta sin anställning blir han varse detta när han vänder på liket efter en avrättning. Är det sig själv han ser, är det slut. Eller rättare sagt sig själv i en 30 år äldre version. Då har loopen stängts, som det heter. Då vet Joe att han bara har 30 år kvar att leva.

Det värsta som kan hända är att stängningen av loopen misslyckas, att offret kommer undan. 

Joes äldre jag spelas av Bruce Willlis.

Han kommer undan.

Och han vill till varje pris rädda sin älskade fru undan sitt öde i framtiden.

Jakten kan börja. Delvis parallella utgångar rullas upp, i en av dem åldras Gordon- Levitt och förvandlas till Bruce Willis stenhårda gangster. Rätt coolt och intressant på ett tidsrese-förvirringsplan. Även om Gordon -Levitt från start ser onödigt konstig ut i smink och ansiktsskulptering, som, får man förmoda, är ett misslyckat försök att få honom att likna Willis.

Framtiden är lik nutiden, bara lite osäkrare, fattigare och ruffigare med lite fler hologram och svävande fordon. Vissa  människor har utvecklat telekinetiska förmågor men de har inte fått någon praktisk tillämpning och fungerar mest som nördiga raggningsknep på krogen.

En science fiction-thriller, med tidsresor och (för det mesta utmärkta) Joseph Gordon-Levitt, Bruce Willis och Emily Blunt är en mycket lovande pitch. 

Looper har en klurig och fascinerande utgångsidé. Och Emily Blunt gör en viljestark och egensinnig kvinna som kan ta vara på sig själv. Men filmen har svårt att hitta tonen. Den är inte Tarantino-eskt dråplig, på gott och ont. Avrättningarna  framstår här med stor tydlighet som brutala och kalla och våldet är obehagligt. Regissören Rian Johnson har inte Terry Gilliams värme eller sinne för absurda uppslag som i ”De tolv apornas armé” eller Ridley Scotts känsla för suggestiv dystopi som i ”Blade Runner”.

Bruce Willis ångestladdade uttryck när han hamnar i tidsresedilemman känns igen, men de skymtar flyktigt förbi och charmen saknas. Man får fläktar, men kortvariga, av ”Terminator 2”, här och där.  Samma typ av landsortsbaserad science fiction och skräck. Men Looper är lite för sval och tar sig själv på lite för stort allvar.

Även om någonting saknas är jag svag för ett science fiction-manus som hyllar kärlekens betydelse för att rädda en människa (en man). Lite god  60 – tals musik på det och det blir en rätt hyfsad resa ändå.

Betyg: 3

Regi: Rian Johnson

Skådespelare: Joseph Gordon Levitt, Bruce Willis, Emily Blunt

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet