Filmer som baseras på sanna historier dras ofta med det inbyggda problemet att man redan från början vet hur det ska gå, i alla fall på ett ungefär. Så är fallet med ”Freeheld”, den sanna historien om hur den cancersjuka polisen Laurel Hester kämpar för att hennes partner Stacie ska få ärva hennes pension när hon dör. Att slutet är känt är ju ingen anledning att inte göra film, tänk bara på hur många filmer som gjort om exempelvis andra världskriget, men det gäller då att engagera ordentligt på vägen.
”Freeheld” är våldsamt förutsägbar, jag sitter nästan och bockar av scenerna på en inre checklista: dejten, det mysiga renoverandet, homofoba kollegor, tokig advokat, oväntade allierade, allt strukturerat som ett skolexempel på ”hur man berättar en historia”.
Trots bristen på överraskningar, och en ganska schablonartad och ytlig rollteckning, är den bra på samma sätt som årets Oscarsvinnare ”Spotlight”. Den är byråkratisk, lite torr och småskalig. Bara att ha ämnet änkepension för en ”rättegångsfilm” om rättvisa och jämlikhet, gör att ”Freeheld” jobbar lite i uppförsbacke. Men den kämpar på, vardagligt och torrt med osexiga och till synes futtiga ting som beslut i kommunfullmäktige och försäkringsbeslut, ohäftiga saker som ändå i allra högsta grad påverkar livet, och som sammantaget skapar det samhälle vi lever i.
Även om makten är liten hos beslutsfattarna i filmen (en grupp politiker som kallas ”freeholders”), så korrumperar den ändå. Hur ”Freeheld” skildrar småsinthet och ängslig fördomsfullhet, mindre försummelser och pyttesmå gester av solidaritet och lojalitet, är vad som bär hela filmen. Att Steve Carell dyker upp som färgglad hbtq-aktivist är ytligt underhållande, men när de homofoba poliserna tar små, små steg i en riktning för att hjälpa sin döende kollega, då ryser jag faktiskt, om än bara lite.
Kärlekshistorien ger mig dessvärre inte så många fjärilar i magen, den hinns inte riktigt med. Visst finns det kemi mellan Julianne Moore och Ellen Page, men scenerna som skildrar deras kärlek är tyngda av romantiska filmklichéer i stil med ”vi målar om en vägg och kladdar lite med färg”. Varken deras relation eller rollfigurernas särdrag fördjupas, och det är synd när magen inte riktigt får hänga med. Även om Ellen Page är fruktansvärt bra som den tystlåtna, lite tuffa men samtidigt hudlösa bilmekanikern Stacie. Annars är det faktiskt Michael Shannons biroll som lite träig snut som gör mest avtryck, en roll som kommer med mer djup och historia än båda huvudfigurerna.
”Freeheld” är en politisk film som vet vad den vill säga men utan megafoner och maffiga crescendon. Att man redan från början vet hur den ska sluta gör inte så mycket eftersom det finns många små lysande subtiliteter.