”Mad Max: Fury Road”

Publicerad

Stilbildande dystopi i anabol och underhållande uppdatering sätter en nostalgisk Fredrik Sahlin i svängning.

Stapplar ut ur biografen med känslan av ha blivit överkörd av en monstertruck med testosteron i tanken.
”Mad Max: Fury Road” är en mycket muskulös skapelse. Första halvtimmen är furiös, den första andningspausen kommer efter en timme. Den är kort, sen spinner det loss igen.

Den fjärde Mad Max-inkarnationen är i ständig framåtrörelse, det är i princip en två timmar lång biljakt, och eftersom jag generellt anser att en (1) biljakt, är en biljakt för mycket borde jag ju hata detta.
Och visst blir det lite enahanda i längden, filmen rör sig så att säga bara framåt rent fysiskt men… ändå… jo, det svänger.

Man ska inte underskatta nostalgifaktorn. Den första ”Mad Max” totalförbjöds i Sverige 1979. Enligt den gamla censurens vokabulär var den ”förråande”, och för en apokalypsvurmande tonårig var det naturligtvis en trigger – suget efter tvåan, den mer påkostade ”The Road Warrior”, blev stort. Och lämnade ingen besviken.

Det här var en tid, kids, långt innan Mel Gibson blev stor, högerkristen och anklagad för antisemitism. 1982 var han ”vår”. En ung okänd australiensare som klev in från ingenstans och med lätthet axlade den arketypiske hjälterollen, och la till en nyans av dystopisk weltschmertz.

Kärnvapenkriget låg hela i vår tillvaro bara en knapptryckning bort, och i Maxs värld hade katastrofen redan skett. Klart det var eggande.

Max var den desillusionerade kringfararen i en värld som på grund av människornas kamp om oljan låg i postapokalyptiska ruiner. Temat låg i tiden då, tyckte vi, men hade såklart ingen aning om hur sann bilden var; hur många krig som skulle föras om det svarta guldet.

Det var inte den då unge filmmakaren George Miller som uppfann dystopin, men ”The Road Warrior” var stilbildande, och den film som gjorde subgenren bred.

Det ska tilläggas att det här var innan dystopin blev en lukrativ franchise frontad av välkammade modeller som gnabbas i något krystat sällskapspel (”Hungerspelen”, ”Divergent” m fl). Klassiska titlar som ”Mad Max”, ”Den sista striden” och ”Hardware” var posthelvetisk punk, jämfört med nutidens predikande moralismer.

Precis som i tvåan och trean befolkas fyran av low-lifes i dödsmetalls-outfit, ylandes ”Vi ses i Valhall!”. Ja, de har onekligen en känsla för dramatik. Fåfänga i all sin Lordi-utstyrsel, samtidigt ultrabrutala på ett rent rabiesartat vis.

Och precis som i föregångarna kan man summera intrigen i en mening: Max teamar upp med några goda människor och blir därför jagad av ovanstående pack.
För länge sedan kunde det ha varit indianer efter en diligens. Nu är det anabola bodybuilders bakom en tankbil fullpumpad med bensin – och modersmjölk (!). Ja, jag vet – fråga mig inte...

Om man nu bortser från det ovedersägliga faktum att jag blivit 30 år äldre än sist, och att det bara finns en Mad Max, och det är en ung Mel Gibson, är återbesöket ändå förvånansvärt kärt.
Gamla fans kommer att känna igen sig, men får nu ”Mad Max – extra allt”. George Miller, som regisserat alla fyra, har låtit göra basgångarna ännu fetare, fordonen tyngre, miljöerna maffigare, storskurken storskurkigare, und so weiter.

Rekvisitörerna och kostymörerna ska för övrigt ha en extra eloge för imponerande uppfinningsrikedom, som bara genom sin närvaro ger stycket en behövlig nyans av smågalen humor.

Tom Hardy kämpar, grymtar gutturalt för att axla Gibsons patinerade skinnpaj. Gör det ändå rätt bra. Charlize Theron övertygar i kvinnliga huvudrollen, som den hårda långtradarchaffisen Imperator Furiosa.

I slutscenen drar den ständigt mobile Mad Max vidare, men vi vet redan att han kommer tillbaka.
Dels för att fiktionens hjältar alltid gör det, dels för att Tom Hardy har skrivit på för ytterligare tre Mad Max-inkarnationer.

”Mad Max: Fury Road”

Visa

Betyg: 3
Regi: George Miller
I rollerna: Tom Hardy, Charlize Theron, Nicholas Hoult m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet