Den lille pojkens förvirrade, sorgsna blick skär i själen. Hans unga missbrukande mamma lämnar honom på domarens kontor, skriker att hon inte vill ha honom längre, tar sitt andra barn, en nyfödding, och stormar ut genom dörren. Den äldre kvinnan (Catherine Deneuve), domaren i barn- och ungdomsmål, ser sorgset på.
Tio år senare, samma kontor, samma människor närvarande. Tydligen har den nu inte lika unga mamman behållit båda pojkarna. Nu är de på plats för att Malony, snart 16 år, nu ungdomsbrottsling, har stulit en bil och åkt rally i bostadsområdet – med mamma och lillebror påhejandes i baksätet.
Under de kommande två åren som berättelsen utspelas, dras vi med i de många turerna i Malonys liv. In och ut på behandlingshem, mellanlandningar hos domaren, kriser, två steg framåt, ett bakåt, ibland två.
Det har gjorts många besök i liknande utsatta förortsmiljöer, med samma komplexa tema. Några bättre, många sämre. Det som talar tydligt för ”Malony” är den icke-dömande hållningen inför ett komplext problem.
Manusskrivande regissören Emmanuelle Bercot (senast skådespelare i Maïwenns ”Förförd”) känner sympati med alla sina rollkaraktärer, från rättshjälp ner till minsta småförbrytare. Nästan på gränsen till för mycket.
Malony är en våldsam, sargad, emotionellt störd varelse – ett svart hål som suger in omgivningens goda vilja.
Oftast vill jag låsa in grabben och slänga bort nyckeln. Eller i alla fall skaka om honom, rejält, få honom förstå hur många som kämpar för att han inte ska få den där mörka framtiden som alla utom han själv inser att han är på väg in i.
Men så börjar den där inledningsscenen skruva på sig i närminnet, den med den lille förvirrade, övergivne pojken, trasig från start, och vips är jag, precis som domaren och de andra, villig att ge honom ännu en chans. Den första scenen ligger inte där den ligger av en slump.
Emmanuelle Bercots allomfattade blick låter oss ana eller se konsekvenserna, inte bara för Malony utan även för de som befinner sig närmast hans mentala explosionsradie. Framförallt Catherine Denueves rollfigur, hennes aura ligger som ett skyddande ljus över såväl film som Malonys liv, men också hans luttrade men ändå känslige övervakare Yann, (Benoît Magimel som spelade perverterat piano med Isabelle Huppert i Hanekes ”Pianisten”) vars egna liv kantrar medan han försöker hålla Malony på rätt köl.
Man blir andfådd, deprimerad, känner hopp, ger upp detsamma. Man blir framförallt imponerad av alla de människor, i filmen och i verkligheten, som satsar så mycket av sin egen tid, känsla och empati för att rädda åtminstone en människa från undergång.
”Malony” är en hyllning till dem, och till de som ser helheten i ett stökigt barns beteende, och har på sätt ett tydligt släktskap med Xavier Dolans ”Mommy”.
Det är svårt att avsluta filmer. Punkt. Men kanske extra knepigt när det gäller en som målar upp en realistisk bild av en dysfunktionell individ i ett hårt samhälle. Antingen löper man linan hela vägen ut, tar konsekvensen av att det sociala arvet, tyvärr, övervinner det mesta. Det kommer med andra ord gå åt fanders.
Eller så tar man filmvägen ut. Kanske inte medelst ett malplacerat lyckligt slut men åtminstone ett lagom hoppfullt, vilket kan vara lite svårt att svälja – men lättare att sälja – eftersom det går emot det som visats tidigare i filmen.
Jag ska inte avslöja vilket val Emmanuelle Bercot har gjort, men lite skorrar det allt.