Helena Bergström gör huvudrollen, såklart, i Nutleys film om 45-åriga Johanna, frånskild tonårsmamma som hunsas av allt och alla. Kanske främst av den knähundsklappande chefredaktören Iris på det glansiga magasinet Dolce Vita där hon jobbar.

En dag bestämmer sig Johanna för att medverka i en medicinsk studie av ett nytt munsårspiller, vilket ger oanade bieffekter.

Pseudonymen Hans Koppels förlaga med samma namn var en lättillgänglig, folklig bagatell med chick-lit-tendenser och ett uppbyggligt slut.

Man kan lugnt säga Nutley har varit förlagan trogen.

Med tillägget att vi i boken slapp all improvisation.

Nä, det låter lite för hårt.

Som oftast när det gäller Colin Nutley blir det en skådespelarfest. Stora delar av den kvinnliga eliten är på plats, för att relaxa lite med den rufsige engelsmannen, och det alstrar ju onekligen en försvarlig dos smittande glädje.

Men om jag får drista mig till att kliva in som en trist ordningsman här, är det uppenbart att gänget skulle behöva en utomstående lekledare, med integritet nog att dra i nödbromsen.

Nutely är nämligen så uppenbart förtjust i att se sina aktörer jamma loss att han inte märker (eller bryr sig) att samma information vevas om och om igen. Typexempel: X och Y har en argumentation i bild. I en efterföljande scen träffar X en annan figur för vilken hon återberättar exakt den scen vi just sett.

Det är inte bra filmberättande, det är kollektiv fartblindhet.

Det framgår med all tydlighet att ensemblen hade kul när de jobbade men de här upprepningarna sätter rejäla stoppklossar på framåtrörelsen.

Regissören brukar som bekant inte spara på ordflödet men frågan är inte om detta är hans mest pratsjuka film sedan ”Gossip”.

De få ögonblick som aktörerna hämtar andan tar musiken över. Det rör sig dessutom om ett överlastat soundtrack som berättar exakt det vi redan ser på duken. Det är alltid lika irriterande.

Efter denna negativa blaffa ska det sägas att det onekligen finns ljusa stunder. Faktum är att jag satt rak i ryggen genom hela första akten, glad i hågen över att Nutley & co kändes lite spänstigare än vanligt.

Visst, filmen har samma djup som en vattenpöl i Sahara men är ändå lättsamt underhållande, i alla fall så länge Johanna är på nergång. Scenerna med alla mutkolvar till ”journalister” på skvallertidningen har förhoppningsvis inte så mycket med verkligheten att göra (eller så är det värre ställt än man kan ana) men här är sitter humorn och tajmingen perfekt.

Bäst på plan är utan tvekan Ewa Fröling som den elaka östermalmshydran Iris. Visst är det en tacksam och tämligen endimensionell roll men hon bär fram den med en sån bitter trovärdighet att man blir mörkrädd

(Fröling stal för övrigt showen även i vårens annars inte speciellt eggande thriller ”Tommy”).

Men när uppbyggnadsfasen tar vid, när de behjärtansvärda sentenserna om att man ska tro på sig själv bärs fram på plakat, går resten av filmen på räls in i det förutsägbara och alldeles för senkomna slutet.