• Viktigt meddelande:

    Det brinner i en industrilokal med kraftig rökutveckling i Gnesta. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. LÄS MER

Mikael Persbrandt och Ping Mon H. Wallén bär filmen. Foto: SF

Recension: ”Mig äger ingen”

Publicerad

Briljant skådespeleri i sansad och melankolisk berättelse om en knepig barndom och en tid som flytt. Fredrik Sahlin är rörd.

För en gång skull har jag inte läst den kioskvältare som ligger som förlaga (vilket placerar mig i en sannolikt mycket liten minoritet av kulturvetare), och med tanke på författarens utfall mot filmen kanske det var lika bra. Filmatisering får nu jobba ostört, helt på egen hand. Vilket självklart borde vara alla alsters privilegium, men sällan är det.

Jo, jag läste de cirka 50 första sidorna av Åsa Linderborgs roman om uppväxten i en sargad del av Västerås men sögs tyvärr aldrig in i illusionen.

Jag har alltså inte mandat att jämföra det båda verken men kan i alla fall konstatera att den rörliga versionen är en fint melankolisk sak som pressar de mentala smilbanden uppåt.
Detta inte för att filmen bjuder på några överslätande feel-good-ögonblick, för det gör den inte, utan för att det finns så mycket att glädjas åt:
Bland annat att regissören Kjell-Åke Andersson med denna Min store packade far – efter några mindre lyckade eskapader – är tillbaka i matchen igen, men också att Pia Gradvalls manus är så pass sansat och väl avvägt.

Det finns nyanser hos alla inblandade, till och med hos den förgrämda farfadern, briljant åskådliggjord av gamle favoriten Sten Ljunggren (som dominerar varje scen han är med i – om det så är i ”Solsidan” eller på baksidan av samhället).
Rollen är självklart begränsad, farfar är bara en bifigur, men ändå känsligt skulpterad. Han sätter kött och ben på det sociala arvet, ja, egentligen hela berättelsens tema om identitet och vikten av att ha en plats, att betyda något i andras ögon. Och smärtan i att upptäcka att så inte alltid är fallet.

Men okej, mamman är lite svår att förstå. Nej, inte det att hon drar från sitt barn, det är ju sånt som händer, men däremot att hon senare försvarar sitt agerande med att hon inte hade hjärta beröva sin man hans största kärlek, till dottern – och i förlängningen att filmmakarna verkar tycka att det är en nöjaktig förklaring till att någon lämnar en älskad fyraåring hos en alkoholiserad, labil och lynning man. Än värre blir det av att det kollektiv hon lämnar barnet för, skildras som ett klyschigt gäng vänstertomtar.

Men så har vi ju den däringa, snart ”Hobbit”-aktuelle, Mikael Persbrandt. Jag överraskas återigen av att hans skådespelarkonst sträcker sig långt bortom den braskande offentliga persona som han själv varit med om att bygga upp.
De mest erkända och sedda aktörernas insatser riskerar som bekant alltid att överskuggas av deras kändisskap men det tar inte lång stund innan MP helt har sjunkit in i pappa Hasses milt grova gestalt.

Persbrandt ligger hela tiden nära bristningsgränsen, knallar över ibland, men håller hela tiden tacknämligt tillbaka det där sista. Hasse bär på en explosion som aldrig tillåts brisera, snarare imploderar han. Knyter näven i fickan.

Relationen mellan Hasse och Lisa, spelet mellan Persbrandt och lilla Ping Mon H. Wallén ger ”Mig äger ingen” bärkraft från start till mål.
Bland många välskrivna och välspelade scener är det framförallt en sekvens som bygger bo i hjärtat. Mamman har just försvunnit ur duons liv och pappa ska lätta upp den trista stämningen hemma genom att bjuda på pannkakor, men tvingas ge upp, han vet inte hur man gör. Dagen efter ska Hasse för första gången lämna Lisa till dagis. När han har satt upp henne på cykelns pakethållare och är beredd att trampa iväg inser han att inte vet var dagiset ligger.

Det är två gyllene moment som på ett stillsamt tragikomiskt vis kontrasterar dåtidens förväntningar på mansrollen med dagens, och som samtidigt ger en talande bild av en stor karl som plötsligt ter sig som en ranglig bambi på hal is.
”Mig äger ingen” är ett lite sorligt och samtidigt kärleksfullt vittnesmål om en knepig barndom och om en tid som flytt.
Jag är rörd.

”Mig äger ingen”

Visa

Betyg: 4

Regi: Kjell-Åke Andersson

I rollerna: Mikael Persbrandt, Ping Mon H. Wallén, Tanja Lorentzon m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet