Tyska regissören Maren Ade ger oss här nästan tre timmar om en mycket udda far- och dotter-relation; en torrt humoristisk men konfliktfylld emotionell tripp som tar oss från Tyskland till Rumänien och tillbaka igen.

Pappa Winfried är nypensionerad, dottern Ines jobbar häcken av sig för ett konsultföretag inom oljebranschen i Bukarest, dit den förstnämnde kommer helt oanmäld och försöker bonda med sin avkomma.

Det går inget vidare så Winfried gör som han brukar när äkta känslor blir för jobbiga att tas med:

Han tar på en rolig peruk, galna löständer och blir Toni Erdmann och börjar stalka sin dotter – som samtidigt försöker hålla fasaden uppe på ett själsdödande jobb som tvingar henne, och hennes kollegor, att slicka uppåt och sparka nedåt.

Sällan har jag blivit så fundamentalt irriterad på en filmfigur som på Toni Erdmann (han gillar verkligen sina practical jokes...), vilket naturligtvis är meningen, vi har ju växelvis dotterns perspektiv (och hon är rätt knepig hon också). Men han växer. Kämpar på. Vi också.

Det ska erkännas att jag tappade fokus en stund strax innan tvåtimmarstrecket, det finns en liten dipp där någonstans. Det är som att Maren Ade vill trötta ut oss på samma sätt som Winfried tröttar ut sin dotter – alltså ett slags kongenial berättarknep som ska sätta oss i Ines position.

I alla fall kändes det så när jag en aningen festivaltrött mötte Toni Erdmann och hans dotter för första gången vid premiären i Cannes i våras. Men återträffen häromdagen blev helt otippat en ännu starkare, ännu mer eggande upplevelse (jag hade bara tänkt skumma filmen för att uppdatera vissa minnesbilder).

När man har grundberättelsen tryggad i hjärnbarken får detaljerna utrymme att växa fram, vilket ger hela bygget en helt ny stadga.

Ja, Maren Ades skapelse är så full av underfundiga detaljer att det till och med kanske krävs en omtitt för att man ska få hela bilden.

Där många mindre begåvade manusförfattare baxar in dispositionen (bakgrundsfakta som publiken måste få sig till livs för att hänga med) i en informationstyngd dialog, låter Maren Ade parets psykologiska fond träda fram bit för bit. I reaktioner, interaktion, blickar och i några snabba replikskiften.

Vi får såklart inte hela vidden av deras historia, men en god bild av deras emotionella insatser i det skruvade maktspelet.

Alltså en säregen stämning i en komplex historia, vilket räcker långt, men det som slutligen får filmen att flyga, är det faktum att Maren Ade inte nöjer sig med att bara berätta om deras relation, hon passar samtidigt på att zooma ut i ett, på olika sätt, politiskt perspektiv där hon lyckas prata om global fördelningspolitik, om kvinnors position i affärsvärlden och inte minst dra ner brallorna på rovkapitalismen med all dess teambuilding och management-mumbo jumbo.

Detta utan att föreläsa, höja rösten eller tappa den torra röda humortråden.

Och så plötsligt, i sista akten, tar Maren Ades underhållande relationsdrama ny sats och går i en absurdistisk fas som kulminerar under en hemmafest hos Ines där hon (bokstavligen) slänger av sig corporate-kostymen och träder fram i sin mänskligt storslagna ynkedom.