Tom Cruise pojkrumsalterego Ethan Hunt valde den sämsta tidpunkten att bli lurad i en fälla. Agenterna i ”Impossible Missions Force” (IMF) har betett sig vårdslöst så länge (efter föregångaren ”Ghost protocol” får de skulden för att Kreml exploderat) att de får sparken från sitt hemliga uppdrag.
Precis då låter Hunt sig kidnappas av ”Syndikatet”, ett terrornätverk bestående av dödsförklarade (men livs levande) f.d. hemliga agenter som lämnat sina lojaliteter för att ”förändra systemets status qou”. Deras ideologi kan betyda lite vad som helst, men det är inte särskilt viktigt.
Likt föregångaren, där Micke Nyqvist spelade en svenskfödd rysk skurk, får en vag svenskhet representera ondska i ”Rogue Nation”. Svenske Jens Hultén har fått rollen som benknäckaren ”Janik Vinter” som morrar och lägger lökiga repliker som ”vissa killar knäcker man långsammare”.
Svenskan Rebecca Ferguson gör ett svårare jobb i den andra huvudrollen som en femme fatale-agent. Frånsett hennes obegripliga tyska namn (Ilsa Faust?) lyckas Ferguson riktigt bra i den tvetydiga balansakten mellan allierad och fiende. Likt Cruise har Ferguson också gjort de flesta stunts själv och kickar skiten ur folk till höger och vänster utan att det ser fejk ut. Hon är ganska ofta omotiverat avklädd, men det är å andra sidan även Tom Cruise, så objektifieringen är någorlunda jämställd.
Produktplaceringen är förstås lika osubtil som vanligt, även om inget kan överträffa slutscenen i förra filmen när hela IMF får varsin smartphone.
Det här är den femte ”Mission: Impossible” på snart 20 år och filmserien har varit ganska ojämn beroende på vem som regisserat. Men jag har nog aldrig haft tråkigt med en ”Mission impossible”. Det finns liksom alltid EN scen jag minns (även om det är svårt att komma ihåg exakt från vilken film) som det exploderande akvariet, motorcykeljakten, skyskrapan i Dubai...
”Rogue Nation” har ett par riktigt feta sekvenser, som där Tom Cruise hänger på utsidan av ett flygplan medan det lyfter – och lite senare håller andan i flera minuter för att bryta sig in i ett valv under vatten.
Men som helhet blir den här installationen förmodligen lätt att glömma efter ett par veckor.
Kulturnyheternas filmkritiker Kristoffer Viita recenserade även filmen i tv-studion. Se inslaget i klippet ovan.