Den kanadensiske Xavier Dolan är ett unikum. Han var bara 20 år när debuterade på Cannes filmfestival med den rufsiga och känslosvallande ”Jag dödade min mamma”, och har sedan dess gjort fyra långfilmer, som alla har bjudits in till de finaste filmfesterna.
Jo, vi filmjournalister brukar tjöta om detta, hans låga ålder. Med all rätt. För han är inte bara produktiv, han kombinerar sitt fina bildtänk med manus som i vissa fall känns är alldeles för mogna för hans ringa ålder. 25-åringen ter sig ibland som en gammal själ i en ung mans kropp.
Framförallt så i ”Laurence Anyways” från 2012. Den då 22 årige Dolan gjorde ett nästan tre timmar långt och psykologiskt inkännande drama om en medelålders man som byter kön. Inte en ton klingade falskt, den intrikata manuskonstruktionen var följsam och bångstyrig som livet självt.
Djupt imponerande.
I ”Mommy” återkommer Dolan till sin sargade relation till sin mor men den här gången får vi, om man hårdrar det, hennes version av hur det är att leva med en tonåring som lider av ADHD och har problem med att kontrollera sina aggressioner. Ja, Steve, som sonen heter, är kort sagt jäkligt jobbig. En vandrande krutdunk med kortkort stubin. Samtidigt ett älskat, och älskande, barn.
När Steve har straffat ut sig från det ungdomshem, där mamma Diane placerade honom efter det att Steves pappa dött, blir hon tvungen att ta hem honom igen, och hon gör det i kärlek och bävan.
Det är en intensiv och på många sätt krävande envig. Inte minst på grund av att huvudpersonerna är så enerverande energiska, båda två. Kanske testar Dolan publiken på samma sätt som huvudpersonerna testar omgivningen.
Extra taggat blir det i alla fall tack vare det beskurna, kvadratiska bildformatet. Vi ser två gränslösa människor tumla runt i fyrkantig begränsning – skapat för att poängtera duons trängda läge. Och det känns onekligen trångt. Ett kongenialt och snyggt bildmässigt berättargrepp.
Premissen för hela dramat är en fiktiv lag kallad S-14, som säger att en förälder har rätt att lämna ifrån sig sitt barn om hen anser det vara för jobbigt att ta hand om. Steve är alltså ett S-14-fall. I två scener låter regissören och manusförfattaren Dolan dessutom en människa drabbas av en olycka utan att någon av de som står och tittar på hjälper till. Xavier Dolan verkar alltså även vilja säga något om medmänskligt ansvar, eller kanske snarare en allmän ovilja att ta ett sådant.
Det ger en mörk bild av tillvaron. Det spelar liksom ingen roll hur hårt vi kämpar i vår lilla box, samhället skiter i oss ändå.
Jo, det finns säkert andra, mer positiva tolkningar av samma skeende…
Trots att filmmakaren är värd alla hyllningsord har han även en melodramatisk sida som smånafsar hans begåvning i hasorna. Ibland är det som att han tror att han måste hjälpa oss på traven, för vi ska kunna investera våra känslor fullt ut.
Här använder han sig lite väl mycket av stämningsförstärkare som oprovocerad slowmotion och finstämd singersongwriter-depp. Visserligen bra sådan, men ändå. Här blir berättandet plötsligt lite för poserande.
Det är i och för sig en marginalanteckning. Dolan gör egenartade historier om udda människor. Alla hans filmer osar av utanförskap. Känslan av att inte passa in. Det ska man inte behöva göra, menar han, men är samtidigt medveten om att det gör ont att gå sin egen väg. Han sockrar inte den beska medicinen.
Därför kommer hans verk antagligen alltid vara intressanta, även när han blivit en gammal själ i en äldre kropp.