Det är idel ädel adel, framför och bakom kameran. Mr och Mrs Hollywood, det vill säga George Clooney och Julia Roberts, regisserade av Jodie Foster.
Skådespelarduon har varit med sedan Hedenhös och har vuxit sig större än alla tänkbara roller. Inte ens om de skulle spela Gud skulle man tänka annat än att det där är Julia/George som låtsas vara världsalltets härskare. Det drar ju ner autenticitetskänslan rätt rejält.
Jo, det är fortfarande Julle och Jojje man ser där uppe på duken, hela tiden, men de levererar såklart det de ska.
Julia Roberts roll, som duktig producent till den sliskigt populistiska aktie-tv-showen Money Monster, är väl inte så mycket av en utmaning, men George Clooney har fått lite mer att bita i: En tvålhal alfahanne och programledare kallad Lee Gates som flamsar fram i intervjuer med kända kapitalister och ger allmänheten dansanta aktietips.
Det är framförallt Lee Gates pinsamma hip hop-moves, som ingår i starten av TV-showen, som bryter ner motståndet. Den gråhårige mannen utstyrd i bling-bling, flankerad av två hårda hiphopbrudar – det smärtar i psyket. Ja, det känns så långt ifrån den stilmedvetne Clooney att det faktiskt nästan går att tänka att han är den där programledaren– som för övrigt lär vara en kopia av en verklig Wall Street-clown vid namn Jim Cramer.
Ett storföretag kallat Ibis, som Lee har rekommenderat, förlorar plötsligt 800 miljoner dollar och aktien störtdyker, vilket sätter marknaden i kaosstämning och raderar ut småspararnas pengar. En lågavlönad blivande pappa från Bronx, ruttnar och kapar det livesända Money Monster under pistolhot och ett gisslandrama i direktsändning tar vid.
Jodie Foster är väl kanske inte den mest fingertoppskänsliga av regissörer. Det finns en fyrkantighet över hennes få regiinsatser, inte sällan med en touch sentimentalitet, men den här sortens mer, vad ska vi säga… teknisk thriller utan psykologiskt djup, passar henne bättre.
Manusets måltavlor är två, och osunt sammanflätade: Wall Streets rovdjur och den inbäddade pressen – den som håller på med kommersiell låtsasjournalism, som aldrig ställer de jobbiga följdfrågorna, som upprätthåller illusionen av en fri press samtidigt som den sitter i knäet på sina sponsorer.
Det är utbrett i USA, och har börjat komma allt mer även här, när företagen köper sig utrymme på redaktionell plats.
Precis som ”Margin Call” och förra årets ”The Big Short” är ”Money Monster” barn av den globala finanskrisen 2008.
Om man ska tala i dramaturgiska termer har ju den verkliga berättelsen om Kraschen en tydlig grundkonflikt: Det var de stora bankernas girighet som utlöste krisen, men det var den vanliga människan som fick betala för den.
Med andra ord i ett grunden brännande ämne men Jodie Foster och anhang gör som man brukar i Hollywood. Det vill säga väljer ut en syndabock och målar sedan upp ett enkelt scenario där alla (utom möjligen Donald Trump) kan vara överens om vem som är god och vem som är ond. Man förflyttar skulden till en rollfigur eller ett företag och går lös på den eller det. Alltså ett slags filmisk gestaltterapi.
Det är så här man traditionellt handskas med komplexa nationella trauman i Hollywood – och det påminner en hel del om hur man har skildrat Vietnam-kriget. Det är samma syndabocksberättande, som i förlängningen är systembevarande. Som säger att, visst, det finns några ruttna äpplen i korgen, men det amerikanska systemet är självsanerande. I förlängningen tar det sunda förnuftet över, de styrande får upp ögonen för orättvisorna.
Tjena…
Nå. Tar man av sig filmvetarbrillorna är detta ändå okej popcornunderhållning. Och det är trots allt nästan alltid kul att se Mr och Mrs Hollywood hålla hov.